Livets mening
Min sambos morfar har precis dött och den 8 februrari ska vi på begravning. Min sambos morfar var över 80 år och hade både prostata Cancer och Altzeimers. Men låg inte på dödsbädden utan han dog bara när han låg och vilade efter maten. Fridfull och smärtfri död i alla fall.
Hur som helst gör inte detta att jag blir mindre orolig för min egen sjuka mamma och hennes gubbe. Mammas gubbe har ju också KOL som mamma + att han också har astma och emfysem och för ca en månad sedan precis innan jul åkte han på en blodpropp och fick genomgå en mycket avancerad operation i halspulsådern för att hindra proppen från att lossna och åka upp i hjärnan. Det visade sig också att den andra halspulsådern är helt åder förkalkad.
Båda röker fortfarande och blir bara sämre och sämre. Mamma har iofs trappat ner mycket och det är ju alltid något. Men de fortsätter fortfarande att röka och dessutom jobba fast de borde gå i pension bägge två. Inte minst mammas gubbe som är i pensionsålder och har varit så sjuk. Mamma är inte i den åldern ännu, men kan gott förtidspensionera sig. Men de driver ju ett gemensat företag och kan inte bara sluta heller så det är lite avancerat. Dessutom har de inte råd att pensionera sig säger mamma.
Min största frustation är att det känns som om det inte bryr sig ett dugg om sin hälsa utan att pengar är viktigare. Känns som de kommer dö bägge två på jobbet. Men det är tur att de inte super längre i alla fall. Mamma har varit nykter i 17 år tror jag det är, det är skithäftigt och hennes gubbe ännu längre.
Jag har så svårt att tro att de verkligen kommer sluta röka. Mamma kommer gå samma väg som mormor. Hon är 52 år och kommer inte bli äldre än 55 år om hon ens blir så gammal om hon inte slutar snart, men jag undrar hur mycket skillnad det gör längre om hon slutar. Hon håller på att vara så dålig ändå.
Jag är rädd och det känns jobbigt att gå på min sambos morfars begravning med följer så klart med henne som moraliskt stöd, för min sambo behöver mig och hon var ett så stort stöd för mig när min mormor dog. Kommer säkert gå bra. Nästa begravning jag går på i mitt liv kommer antagligen bli min mammas. Den vetskapen känns hård..
Känns så maktlöst att bara kunna se på hur mamma sakta tynar bort. Vill kunna göra något, men kan inte det. Önskar så att man på något sätt kunde förbereda sig på döden. Bara så pass att det blir lite lättare när det väl händer. Men det går ju inte. Får bara försöka stå på mig så gott det går. Livet går ju trots allt vidare om jag nu kommer ha något kvar när mamma inte finns mer.
Älskar dig så otroligt mycket mamma och jag behöver dig.
Är så rädd att få det lika illa ställt som min pappa när du inte finns mer. Vill inte bli så ensam, övergiven och dessutom hamna på gatan utan pengar och jobb.
Älskar dig så otroligt mycket min underbara sambo, du är det bästa och finaste som hänt mig i mitt liv och jag behöver verkligen dig. Vet att du alltid kommer finnas där för mig. Förlåt att jag inte pratar så mycket med dig om det här utan att du alltid får läsa mina tankar och känslor här inne. Jag håller i alla fall ingenting hemligt. Vill inte belasta dig mer än jag redan gör för du har nog med dig sig själv många gånger. Särskilt just nu. Jag borde kanske gå och prata med någon. Ska försöka ordna det.
Puss och kram till alla som läser här.
PS: Denna tavla fick mamma av mig i julklapp för två år sedan. För mig föreställer det jag och min mamma när jag var liten
.
Hur som helst gör inte detta att jag blir mindre orolig för min egen sjuka mamma och hennes gubbe. Mammas gubbe har ju också KOL som mamma + att han också har astma och emfysem och för ca en månad sedan precis innan jul åkte han på en blodpropp och fick genomgå en mycket avancerad operation i halspulsådern för att hindra proppen från att lossna och åka upp i hjärnan. Det visade sig också att den andra halspulsådern är helt åder förkalkad.
Båda röker fortfarande och blir bara sämre och sämre. Mamma har iofs trappat ner mycket och det är ju alltid något. Men de fortsätter fortfarande att röka och dessutom jobba fast de borde gå i pension bägge två. Inte minst mammas gubbe som är i pensionsålder och har varit så sjuk. Mamma är inte i den åldern ännu, men kan gott förtidspensionera sig. Men de driver ju ett gemensat företag och kan inte bara sluta heller så det är lite avancerat. Dessutom har de inte råd att pensionera sig säger mamma.
Min största frustation är att det känns som om det inte bryr sig ett dugg om sin hälsa utan att pengar är viktigare. Känns som de kommer dö bägge två på jobbet. Men det är tur att de inte super längre i alla fall. Mamma har varit nykter i 17 år tror jag det är, det är skithäftigt och hennes gubbe ännu längre.
Jag har så svårt att tro att de verkligen kommer sluta röka. Mamma kommer gå samma väg som mormor. Hon är 52 år och kommer inte bli äldre än 55 år om hon ens blir så gammal om hon inte slutar snart, men jag undrar hur mycket skillnad det gör längre om hon slutar. Hon håller på att vara så dålig ändå.
Jag är rädd och det känns jobbigt att gå på min sambos morfars begravning med följer så klart med henne som moraliskt stöd, för min sambo behöver mig och hon var ett så stort stöd för mig när min mormor dog. Kommer säkert gå bra. Nästa begravning jag går på i mitt liv kommer antagligen bli min mammas. Den vetskapen känns hård..
Känns så maktlöst att bara kunna se på hur mamma sakta tynar bort. Vill kunna göra något, men kan inte det. Önskar så att man på något sätt kunde förbereda sig på döden. Bara så pass att det blir lite lättare när det väl händer. Men det går ju inte. Får bara försöka stå på mig så gott det går. Livet går ju trots allt vidare om jag nu kommer ha något kvar när mamma inte finns mer.
Älskar dig så otroligt mycket mamma och jag behöver dig.
Är så rädd att få det lika illa ställt som min pappa när du inte finns mer. Vill inte bli så ensam, övergiven och dessutom hamna på gatan utan pengar och jobb.
Älskar dig så otroligt mycket min underbara sambo, du är det bästa och finaste som hänt mig i mitt liv och jag behöver verkligen dig. Vet att du alltid kommer finnas där för mig. Förlåt att jag inte pratar så mycket med dig om det här utan att du alltid får läsa mina tankar och känslor här inne. Jag håller i alla fall ingenting hemligt. Vill inte belasta dig mer än jag redan gör för du har nog med dig sig själv många gånger. Särskilt just nu. Jag borde kanske gå och prata med någon. Ska försöka ordna det.
Puss och kram till alla som läser här.
PS: Denna tavla fick mamma av mig i julklapp för två år sedan. För mig föreställer det jag och min mamma när jag var liten
