Relationsproblem
Måste man spela och låtsas vara normal eller någon man inte är för att bli accepterad av andra?
Om jag ska vara ärlig så spelar aldrig jag. För jag tycker att kan inte folk ta mig som jag är så kan de dra åt skogen. Jag är som jag är och jag tänker inte låtsas vara någonting jag inte är bara för att det ska passa andra så de ska kunna acceptera mig. Därför är jag också noga med att vara öppen med allting från början när jag träffar nya människor och det är dels för min egen skull för att jag inte vill bli besviken över att jag blir lämnad efter en tid när man lärt känna varandra och personen i fråga kommer på att han/hon inte orkar med mig eller något. Dessutom ger man andra människor en chans att bestämma reda innan det känner mig ordentligt om de kan acceptera mig som jag är eller inte. Kan de inte ta mig som jag är så är så är det bättre att få höra på en gång för det gör det lättare att avsluta en relation innan den ens har börjat tycker jag.
Jag har faktiskt en sådan konflikt just nu med en vän jag känt i två år. Först nu har det kommit fram en sida hos mig som hon inte sett förut och vi har bråkat en del genom mail den sista veckorna och just nu vet jag inte riktigt hur det kommer bli i fortsättningen. Det är lite komplicerat mellan oss eftersom min vän inte är vem som helst. Jag tror inte hon vet heller riktigt hur hon vill ha det, eftersom det kanske är svårt för henne att bestämma om hon kan acceptera mig som jag är eller inte. Samtidigt vet jag att jag betyder väldigt mycket för henne och hon betyder mycket för mig och det är just det som gör det så svårt. Men jag hoppas och tror att vi kommer kunna reda ut det här med tiden. Att vi ska kunna ha den relationen som passar oss båda. Just nu låter vi varandra vara i fred lite och har inte så mycket "kontakt".
Jag har alltid haft problem med mina relationer i hela mitt liv och det är inget som kommer försvinna. Jag har förlorat många nära vänner som betytt så mycket för mig på grund av mina relationsproblem. Mycket på grund av att jag är den jag är och folk inte orkat med mig. Men det har blivit bättre ju äldra jag blivit för man har ju samtidigt både mognat och blivit klokare. Dessutom kan jag ju säga att jag lär mig lite varje gång det händer något mellan mig och andra människor som gör att jag till nästa gång kan tänka mig för åtminstonde lite i alla fall.
Men mitt största problem är att jag märker inte när jag går för långt, när jag blir för intensiv, jag ser inte andra människors gränser automatiskt. Vissa saker är inte helt självklara för mig som folk tycker att det borde vara. Just därför brukar jag be folk om hjälp att säga till om jag blir för mycket eller för intensiv och be dem vara tydliga med gränser. Grejen är bara att när jag väl förvarnar om det och även upprepar det gång på gång så är det som om folk inte riktigt tar det på allvar på något sätt. De sätter inga tydliga gränser eftersom det tror att sådan ser man automatiskt själv. Men det gör inte jag. Därför brukar det ändå sluta med att relationen spricker för att jag inte märkt att jag gått för långt.
Jag vet inte vad jag ska göra åt detta och om det går att göra något åt eller om jag kan göra något åt det? Detta är i alla fall något som gång på gång upprepas i mitt liv och det är jättejobbigt särsklit för mig men även för andra människor.
Slutligen: Jag är inte normal utan jag är annorlunda. jag är bara Marie och om folk tycker om mig och vill vara min vän, så får det lov att acceptera att det är så.
Kram Marie
