Önskar!
Vet inte hur jag ska klara mig när mamma inte finns längre? Inte bara ekonomiskt utan överhuvudtaget. Det är
så mycket här i livet jag behöver fråga om, som jag egentligen redan borde veta. Vissa saker kan faktiskt bara mamma svara på och det är henne jag vänder mig till när jag är i knipa på något sätt och inte klarar av en situation på egen hand. Ingen kommer kunna ersätta mamma för mig. Fast jag önskar att det fanns någon så skulle kunna det, för det skulle bli lite lättare då.
Det är mycket tanker som flyger runt i mitt huvud just nu angående det här så det är skönt att ha bloggen för den är en liten ventil. Man måste lätta på trycket oavsätt om man har någon att prata med eller inte. Jag har ingen att prata med förutom Jennie och jag vill inte använda henne som bollplank, så därför skriver jag här. Så är det bara.
Kram till alla som läser.
Funderingar när det gäller kontaktannonser!
Jag har en fråga: Hur öppen ska man egentligen vara när man skriver in en kontakt annons?
Försöker alltid vara öppen både med läggning och med mina funktionshinder för jag vill vara ärlig och att det ska bli rätt från början mellan mig och den jag kontaktar eller som kontaktar mig. Vill nämligen inte först lära känna någon och sedan bli sviken för att de inte gillar en sida hos mig.
Jag har också försökt att gå försiktigt fram och berätta saker om mig lite då och då och när folk får veta saker de inte gillar hos mig så struntar de i mig och sticker ändå. Därför är jag öppen och berättar allt på en gång från början. Har testat att utesluta min läggning och mina funktionshinder i mina annonser men det hjälper oftast inte det heller efterom ingen svarar, så jag vet inte vad felet är? Kanske är det mitt utseende som folk inte gillar?
Men jag känner ändå att någonstans måste ju ändå tala om vem jag är, annars ljuger jag ju om jag försöker utge mig för att vara någon jag inte är. Det vill jag inte, för att bli accepterad. Kan inte folk ta mig för vad jag är så får det vara i så fall. Jag gillar faktiskt mig själv och tycker att jag är bra som jag är och då vill jag att andra ska gilla mig också som jag är. Men tydligen är det hopplöst när man skickar in kontaktannonser. För man får aldrig några svar.
Förstår inte varför folk måste skrämmas så av första intrycket de får när de läser mina kontaktannonser? Hade verkligen uppskattat mer om folk kunde vara lite mer nyfikna och ta reda på mer genom att fråga i stället för att bli så rädda för sådant som är annorlunda och som de inte vet något om.
Jag är inte elak, farlig eller otäck och jag bits inte för att jag är homosexuell eller har funktionshinder som Läs & Skrivsvårigheter, Specifika Inlärningssvårigheter, Asperger Syndrom eller ADHD utan H:et. Jag är fortfarande en människa med kött och blod som har känslor som vem som helst. Men tydligen kan man inte umgås med någon som inte har en "normal" läggning eller inte fungerar "normalt" eller inte ser "normal" ut. Det är tyvärr så samhället ser ut.
VAD ÄR EGENLIGEN NORMALT?
Vänner!
Det var två tjejer som jag verkligen hade bra kontakt med och som jag kunde ty mig till medan vi gick i skolan under två år. Nu är skolan slut för snart 1,5 år sedan och jag har inte hört ett ljud från dem. Jo träffade dem när jag fyllde år förra året då jag hade bjudit hem dem på tjejmiddag och även de andra två tjejerna från klassen förstås. Vi var bara 5 tjejer i klassen med mig.
Jag tog ju avslutningen på skolan väldigt hårt eftersom skolan blev mitt sociala umgänge. Jag hade mitt eget att gå till varje dag och jag hade mina kompisar och vi hade kul på skolan. Hade bra lärare och underbara assistenter till extra hjälp. Jag fann verkligen det jag ville hålla på med. Jag brinnder verkligen för att snickra. Nu har jag inte fått snickra på 1,5 år eftersom jag inte hittat jobb. Vet inte heller om jag hittar något jobb som jag kommer klara av inom yrket. Har tyvärr hunnit glömma mycket som jag lärt mig. Skulle nog behöva gå utbildningen igen för att repetera.
När skolan slutade förlorade jag så himla mycket betydelsefullt för mig. Jag var helt förkrossad. Ann-Sofi som jag var närmare vän med sa att det är klart vi kommr ses igen. Vi ska ha tjejkvällar då och då, du skulle ju bjuda hem oss sedan skulle även Anette och Anneli bjuda hem oss också så vi kommer ses jag lovar. Jag sa att det där är bara prat för jag visste att så skulle det inte bli. Det är bara något man säger. Mycket prat och liten verkstad som man brukar säga.
Jag bjöd visserligen hem tjejerna när jag fyllde förra året, men efter det har jag inte hört ett ljud från dem. Precis som jag visste att det skulle bli. Jag saknar dem mycket. Vet inte varför de inte hör av sig. Har skickat sms och frågat om det inte är dags för en tjejkväll snart och det var precis innan semestrarna började, men ingen svarade på det. Ingen brydde sig. Trodde verkligen de var mina vänner, för de lyssnade på mig under skoltiden då jag hade det jobbigt med mitt förhållande. De satt hos mig när jag grät och fick dödsbeskedet att min mormor somnat in. De gav mig både vatten, snytpapper, kramar och omtänksamma ord. Tyckte de var så fina mot mig då. Jag försökte själv vara en bra vän tillbaka och alltid fråga hur det stod till och lyssna på dem om de ville prata om något. En av dem tröstade jag när hon blev orättvist behandlad av en lärare och hon blev förbannad och ledsen över det. Jag försökte verkligen. Nu finns ingen av dem kvar längre.
Men jag drömde om dem i natt i alla fall.
Orolig!
Alltså det går inte en dag utan att jag tänker på mammas kommande bortgång. Hur det ska bli och hur jag kommer ta det och om jag kommer kunna handskas med det. Men dessa grubblerier kanske på något sätt är ett sätt att någonstans försöka förberada sig lite i alla fall. Men jag undrar om det hjälper? För hur förberädd man än tycker att man blir så kommer ändå alltid dösbeskedet som en chock. Trodde jag var helt förberädd på beskedet när min mormor hade somnade in för snart 2 år sedan, men ändå blev jag chockad och fick ett gråtanfall på skolan när mamma skickade sms och talade om att nu har mormor somnat in lugnt och stilla. Tur jag hade mina goa tjejkompisar i klassen som tröstade mig och satt och pratade med mig en lång stund. Fick både snytpapper, vatten och kramar av dem. De var helt underbara mot mig då.
Men vem tar hand om mig när jag får mammas dödsbesked? Jennie min tjej kommer förstås finnas där och hon har lovat att alltid finnas hos mig. Det känns väldigt tryggt och jag älskar henne så mycket. men frågan är om hon kommer räcka till? Vet att även min bror Robert kommer finnas för mig, men han kommer har mycket med sin egen sorg också. Även min moster Laila kommer finnas hos mig, även om hon också kommer vara väldigt upptagen med sin sorg och det hon dövar den med tyvärr. Vill inte gå in på några detaljer om det.
Tror också även att min pappa kommer ställa upp lite på mig. I alla fall något mer än han någonsin gjort eller jag hoppas det i alla fall.
Så visst kommer det finnas några personer hos mig och det känns bra. Men jag önskar jag hade några nära vänner som kunde finnas hos mig då jag mest behöver dem. Men det har jag tyvärr inte. Har bara ytliga bekanta. De få riktiga vänner jag har, har jag nästan ingen kontakt med. Flera vänner som betytt mycket för mig har jag tyvärr inte kvar, vilket är mycket synd. Känner mig ganska ensam fast jag har Jennie min älskade flickvän.
Brevet till mamma!
Det här som jag skriver till dig nu är inte speciellt lätt att tala om för dig ska du veta, men jag måste ändå få fram vad jag känner när det gäller din rökning. Jag hoppas verkligen att detta kan få dig att tänka till lite. Få dig att VILJA sluta röka och verkligen kämpa för att låta bli cigaretterna.
Det är så här att jag går mer eller mindre varje dag och är totalt skräckslagen över att du ska dö och att jag ska förlora dig. Klarar mig inte utan dig och utan dig är jag ingenting, precis som jag skrev i dikten jag gav till dig i julas. Gav dig även keramiktavlan med kvinnan och barnet på som jag associerar till dig och mig. Du fick också fotoboken med bilder på mig i alla åldrar. Detta gav jag till dig för att försökte tala om hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag behöver dig. Försökte lite fint visa dig hur rädd jag är att förlora dig.
Mamma du måste sluta röka, jag klarar verkligen inte av att se dig ligga på dödsbädden på samma sätt som mormor gjorde sista tiden. Jag VILL inte se dig så. Jag vägrar, för det skrämmer mig något vansinnigt.
Varje gång jag träffar dig och ser hur jobbigt du har att andas så blir jag jätterädd, ledsen, orolig och arg för att du inte slutar att röka. Har lust att bara skrika åt dig. SLUTA MED DE JÄVLA CIGARETTERNA NÅGON GÅNG. Sedan ser jag också mormor och kommer ihåg hur jobbigt hon hade det. Jag kommer aldrig att kunna skaka av mig den hemska bilden av hur mormor såg ut sista tiden och hur sjuk hon var. Vet du att den sista tiden var min mormor inte min älskade "mormor" längre för mig.
Den dagen du dör kommer bilden av dig också alltid finnas kvar i mig. Men den sjuka personen som kommer att ligga i sjukhusbädden kommer inte heller du att vara min älskade ?mamma?. Vill inte minnas dig mamma på det sättet. Vill inte gå med den otäcka bilden och de minnena av dig resten av mitt liv.
Dö inte ifrån mig mamma och lämna mig ensam kvar här i livet.
Din dotter Marie
Den hemska sanningen!
Sanningen är att min mamma inte har många år kvar att leva nu eftersom hon inte slutar att röka. Snart gör det varken till eller från om hon slutar eller inte för hon håller ändå på att vara så dålig i sin lungsjukdom KOL.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min mamma. Känns som att ingenting betyder någonting utan min mamma. Jag är inte mycket utan henne helt enkelt. Jag behöver verkligen min mamma så mycket. Jag vet att egentligen är det inte speciellt normalt att ha ett sådant stort behov av sin mamma när man är vuxen som jag. Men med mig är det ändå lite skillnad eftersom jag har Asperger syndrom, Dyslexi och delvis ADHD. Jag är inte speciellt allmänbildad, smart eller kunnig på vissa områden. Måste alltid fråga om saker som ska vara självklara när man är vuxen och 33 år gammal.
Jag är till viss del självständig och klarar mig ganska bra i livet, men det finns en sida/del hos mig som inte klarar sig helt själv. Vet inte hur jag ska tackla den delen när mamma inte längre finns och det skrämmer mig mycket. Jag vet att den dagen kommer, men jag vill INTE att den ska komma.
Jag har ingen att prata med om min stora rädsla och oro inför mammas framtida bortgång. Vet inte hur jag ska förbereda mig inför det heller, om det ens överhuvudtaget går att förbereda sig på något sådant?
Jag önskar så att det fanns någon enda person som kunde lyssna och faktiskt förstå mig och mina funktionshinder och innebörden av dem, samtidigt som han/hon också kan sätta sig in i hur det är att förlora en nära anhörig i lungsjukdomen KOL.
Jag kommer att bli så himla ensam när min mamma dör ifrån mig. Kommer känna mig så fruktansvärt övergiven och sviken av henne eftersom hon inte slutar att röka. Jag tror inte längre hon kommer att sluta röka. Det gjorde ju inte heller min mormor och hon dog i sjukdomen för två år sedan.
Det finns ingen där ute som kan ersätta min mamma, vet heller inte om det finns någon som verkligen kan förstå mig? Jag älskar min mamma så himla mycket och jag behöver henne i livet.. Jag är så rädd att förlora henne och ännu räddare är jag för att få dödsbeskedet och över hur jag kommer att ta det. Detta är så jobbigt och jag går ofta och tänker på det här och ibland gråter jag.
Jag skrev ett brev till min mamma för ett tag sedan för att berätta hur rädd jag är och vad jag känner och bad att hon ska sluta röka, men tror inte att detta brev gick in i henne. Inte som jag hade velat att det gjorde i alla fall för hon slutar inte ens röka trots vetskapen att hennes dotter går dagligen och är skräckslagen över att förlora sin mamma.
Vad är KOL?
Förkortningen KOL står för Kroniskt Obstruktiv Lungsjukdom Detta betyder:
Kroniskt. Sjukdomen har ett långdraget förlopp, det är inget tillstånd som plötsligt försvinner.
Obstruktiv. Luftvägarna är delvis blockerad av slem och är svullna så att luften inte kan passera fritt.
Lungsjukdom. KOL drabbar de nedre luftvägarna som transporterar luften från mun/näsa till lungblåsorna, där syret passerar över till blodet.
Begreppet KOL inkluderar tillstånden kronisk bronkit och emfysem. En patient kan ha antingen kronisk bronkit eller emfysem, men vanligast är en kombination av båda tillstånden.
Kronisk bronkit är en kronisk inflammation med förträngning av både de stora och de små nedre luftvägarna. Vid kronisk bronkit finns skador på det skyddande lager som normalt täcker slemhinnorna i luftvägarna och på det fina system av flimmerhår i luftvägarna som är viktiga för borttransporten av slem från lungorna.
Vid emfysem är den sista delen av luftvägarna, lungblåsorna, skadade. Lungorna förlorar sin elasticitet och andningen försvåras. Passagen av syre till blodet blir sämre och syrebrist kan uppstå.
Vad är KOL?
KOL är en vanligare sjukdom än många tror. Miljontals människor över hela världen lider av KOL. I Sverige har mellan 400 000 och 700 000 människor sjukdomen. Men det är ändå många som ännu inte fått diagnosen KOL. Symtomen förväxlas, särskilt tidigt i förloppet, ofta med astma, svår förkylning eller uppfattas som en naturlig del av åldrandet. Många betraktar KOL som en sjukdom som bara drabbar äldre, trots att vissa börjar få symtom redan i 40-årsåldern.
Symtom vid KOL
- Andnöd vid ansträngning
- Kronisk hosta ("rökhosta")
- Pip i bröstet
- Trånghetskänsla i bröstet och/eller besvärande hosta i samband med förkylningar
- Förkylningar som allt oftare blir alltmer långvariga
- Ett vanligt klagomål är "försämrad kondition"
Symtom vid svårare KOL
- Ofta besvär även utan förkylning
- Besvär som orsakas av nedsatt syresättning såsom bensvullnad och andnöd i vila
Sök hjälp om du har symtom. Din läkare kan hjälpa dig med såväl diagnostik som behandling av KOL. Det finns effektiv behandling som förbättrar din lungfunktion och därmed din livskvalitet.
Välkommen till min nya blogg!
Mamma lider av samma sjudom och hon har ännu inte slutat röka. Hon kommer inte leva många år till om hon inte slutar att röka. Mamma kommer sluta på samma sätt som min mormor. Detta skrämer skiten ur mig.
Mormor blev 73 år. Här kan du kolla in min minnessida om henne. http://www.freewebs.com/eiramunther/
Mamma fyller snart 52 år och om jag ska varahelt ärlig så kommer hon inte bli äldre än 55 år.
Har du själv anhöriga som har KOL eller som dött i sjudomen så hoppas jag att denna sida kan ge dig något och lämna gärna komentarer till mina inlägg om du vill. Du kan också kontakta mig på [email protected] om du vill.
