I huvudet på Marisan!

Jag har varit annorlunda hela mitt liv. Men på vilket sätt förstår jag inte och kommer nog aldrig förstå? Ser jag konstig ut? Beteer jag mig underligt? Pratar jag på fel sätt? Luktar jag illa, vad är det för fel? Varför försvinner alla som jag bryr mig om?
 
Vart tog de som jag trodde var mina vänner i klassen vägen? Har inte hört ett ljud av dem sedan drygt ett år tillbaka. Min sambo sa att de tycker bara synd om dig. När du slutar skolan kommer du inte höra ett ljud från dem längre för de är inte dina vänner. Jag trodde henne inte, men hon hade så himla rätt. Vart tog min underbara assistent vägen som jag tyckte så mycket om? Har inte hör i från henne på 1,5 år då jag slutade skolan.

Inte heller har jag hört ett ljud av mina två största förebilder på länge som jag hade lite personlig kontakt med. Varför skiter folk i att höra av sig till mig? Folk svarar inte ens på kontakt annonser som jag skriver och om de svarar så skriver de bara en gång sedan hör jag inget mer. Alltså vad är det med folk? Eller är det mig det är fel på? Vad gör jag för fel?

Vart tog min gulliga kompis som jag träffade på Datorteket vägen för snart 10 år sedan? Hon slutade bara höra av sig och jag var också dålig på det ett tag. Nu vet jag inte ens om hon lever för hon blev svårt sjuk. Vart tog min bästa vän vägen? Hon som var som en storasyster för mig. Hon var så sjuk hon med, vet inte heller om hon lever idag och jag både skrev och ringde då och då, för hon var för långt bort för att vi skulle kunna träffas. Plösligt måste jag sagt något som sårade henne, men jag förstod inte vad. Har inte hört ett ljud från henne på över ett år.

Varför skiter folk i att höra av sig? Vad är det för fel på mig? Jag förstår verkligen inte det. Kan någon förklara vad det är som är fel? Gillar inte folk mig, har jag sagt något fel eller handlat fel? Varför försvinner bara alla som jag bryr mig om? Jag försöker bry mig om andra, men varför bryr sig folk inte om tillbaka? Jag förstår verkligen inte vad som är fel?

Kanske inte är meningen att jag ska ha några vänner. Jag kanske inte är skapt till att få ha det. Har inga problem att få kontakt med folk, men grejen är att ingen stannar kvar och jag förstår inte denna problematik. Detta gör mig fruktansvärt förvirrad.

Vart tog den gulliga tjejen vägen som jag träffade på Sylvia.se? Vi hade så kul och vi skulle firat nyår ihop om inte jag blivit magsjuk. Något jag skrev i mail sårade dig så oerhört, men jag förstår fortfarande inte vad? Nu bor du inte längre i Stockholm.

Varför hör ingen av sig? Ingen ringer mig, ingen mailar mig eller skickar sms. Vart tog mina två vänner vägen från Vårdinge folkhögskola? Hör nästan aldrig i från dem och träffar dem aldrig. Nu är det snart 17 år sedan vi gick ut skolan.

Vart tog min barndomskamrat vägen? Jag bröt med henne för att vi var så olika och jag orkade inte med att jag bara dög att umgås med då det passade henne. Dessutom orkade jag inte sitta och lyssna i timmar på hennes strul med killar historier. Men jag saknar henne. Träffades när vi var 10 år. Nu är vi 34 år båda två.

Jag har bara min familj och min sambo. Inga vänner. Jo det finns tre stycken tjejer ni vet vilka ni är, som faktiskt bryr sig om mig, som läser min blogg och som tycker om mig som den jag är, men de är fortfarande inga vänner som jag umgås med. Men ni ska veta att jag tänker på er och jag bryr mig mycket om er också tjejer. 

 Jag har varit ensam i hela mitt liv och kommer förmodligen vara ensam tills jag dör. Men jag är inte lika ensam som min pappa i alla fall. Men är livrädd att bli lika ensam som honom. Särskilt den dagen mamma inte finns längre, eller att jag ska få det lika illa ställt som honom när det gäller allting. Han har inga vänner och den enda familj han har är mig och min bror. Min pappa är alltid väldigt ensam och till viss del har han valt det också och trivs med det, men det kan aldrig vara roligt i längden att alltid vara så ensam som han är. Han kommer dö alldeles ensam och vetskapen känns hemsk.

Mest ensam kommer jag bli när min mamma dör som fortfarande inte slutar röka. Kommer inte finnas något kvar av mig den dagen mamma inte finns mer. När hon dör, så dör min själ också. Jag kommer bli helt tom.

Min moster har jag inte hört ett ljud i från på länge nu, på grund av att jag var ärlig och sa som det var. Kanske lika bra det. Blir ett bekymmer mindre då.

Kan någon förklara för mig varför folk bara försvinner? Vad är det hos mig som gör att folk aldrig stannar kvar? Vad gör jag för fel och är det något som folk ogilla hos mig?

Saknar alla jag förlorat jättemycket och särsklit när jag inte förstår varför de inte stannar.


.