Föräldralös
Nu var det bra länge sean jag skrev något här inne. jag tänker fortfarande dagligen på mamma och hennes rökande. Hon har inte slutat röka ännu.
Pratade idag med min pappa i telefonen och han håller mer eller mindre på att svälta ihjäl. Min pappa är idag lodis. Han har inga pengar, ingen mat, inget jobb, ingen bensin till bilen , ingen medicin för sitt höga blodtryck och han har gått ner 12 kg. Pappa börjar bli mager. Jag känner mig så hjälplös. Skulle vilja hjälpa honom på något sätt, men har själv knappt pengar så jag klarar mig, så jag vet inte vad jag ska göra. Pappa har ju satt sig i sin sits själv så egentligen borde jag inte tycka synd om honom, men kan inte låta bli att göra det ändå. Sedan känns det jobbigt att ha en far som är lodis. Framför allt är det pinsamt känner jag. Jag menar det är ju inget man skryter om direkt att ens far är som han är.
Fast pappa bor inte på gatan utan i ett bygge som är ett halvfärdig husbåt på en liten plätt mark som han egentligen hyr av en gubbe ute på Värmdö. Är glad att han får bo kvar där fortfarande. Fattas bara att gubben ska skicka i väg honom därifrån också. Då blir han verkligen boende på gatan.
Det här kommer sluta med att jag snart blir föräldrarlös. Visst jag är vuxen och borde klara mig bra själv, men genom mina funktionshinder så gör jag inte det . Det är ju ens föräldrar som ska hjälpa sina barn inte tvärt om, men pappa har aldrig varit speciellt mycket till hjälp och stöd för mig. Men det är tur jag har mamma, hon är min ängel, hur länge det nu kommer vara. SUCK! Det här känns väldigt olustigt tycker jag och jobbigt. Vad kan man göra mer än att bara se på vad som sker?
Jag har gått igenom mycket i mitt liv som varit oerhört svårt, men det som sker nu är nog på ett sett ändå det svåraste jag gått igenom. Jag går varje dag i ovisshet och är orolig, rädd, förvirrad och ibland också ledsen. Jag har verkligen ingen aning om vad som kommer hända, hur det kommer se ut sedan och vad jag ska göra? Livet är verkligen ett stort mysterium.
Mitt i allt det här har jag också brytit kontakten med min moster på grund av att jag tycker hon dricker för mycket. Så en sak är säker och det är att jag har en väldigt enam tillvaro att se fram i mot i framtiden. Kommer bara ha min älskade flickvän som alltid kommer finnas hos mig och min lillebror kvar. Har ju heller inga vänner. För alla som jag trodde var mina vänner har bara försvunnit.
Har ju åter igen efter 14 år då vi senast hade kontakt, fått kontakt med min halvsyster igen och jag hoppas att hon kommer finnas för mig också, i alla fall litegrann i framtiden. Känner ju inte henne så mycket eftersom vi inte vuxit upp tillsammans och jag vet heller inte om hon verkligen kommer förstå mig, hur jag tänker, känner och den jag är? Har ju alltid velat ha en storasyster, men vet inte om det egentligen är försent nu att hinna lära känna varandra så pass bra så att jag någonsin kommer kunna känna att jag har en syster som jag kan ha som förebild och älska som en syster och som jag kan ty mig till när som helst, när jag känner mig ensam, rädd förvirrad, övergiven och ledsen i framtiden. Tror inte jag någonsin kommer kunna det.
Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting hur det kommer bli i framtiden med allt och det gör mig mycket förvirrad och frustrerad att jag inte har koll eller kontroll över det, med tanke på hur situationen ser ut nu. Men jag försöker verkligen förbereda mig på det så gott jag kan om det nu går att göra det förstås?
Tänder slutligen här några ljus för alla som jag nämt i detta inlägg
Pratade idag med min pappa i telefonen och han håller mer eller mindre på att svälta ihjäl. Min pappa är idag lodis. Han har inga pengar, ingen mat, inget jobb, ingen bensin till bilen , ingen medicin för sitt höga blodtryck och han har gått ner 12 kg. Pappa börjar bli mager. Jag känner mig så hjälplös. Skulle vilja hjälpa honom på något sätt, men har själv knappt pengar så jag klarar mig, så jag vet inte vad jag ska göra. Pappa har ju satt sig i sin sits själv så egentligen borde jag inte tycka synd om honom, men kan inte låta bli att göra det ändå. Sedan känns det jobbigt att ha en far som är lodis. Framför allt är det pinsamt känner jag. Jag menar det är ju inget man skryter om direkt att ens far är som han är.
Fast pappa bor inte på gatan utan i ett bygge som är ett halvfärdig husbåt på en liten plätt mark som han egentligen hyr av en gubbe ute på Värmdö. Är glad att han får bo kvar där fortfarande. Fattas bara att gubben ska skicka i väg honom därifrån också. Då blir han verkligen boende på gatan.
Det här kommer sluta med att jag snart blir föräldrarlös. Visst jag är vuxen och borde klara mig bra själv, men genom mina funktionshinder så gör jag inte det . Det är ju ens föräldrar som ska hjälpa sina barn inte tvärt om, men pappa har aldrig varit speciellt mycket till hjälp och stöd för mig. Men det är tur jag har mamma, hon är min ängel, hur länge det nu kommer vara. SUCK! Det här känns väldigt olustigt tycker jag och jobbigt. Vad kan man göra mer än att bara se på vad som sker?
Jag har gått igenom mycket i mitt liv som varit oerhört svårt, men det som sker nu är nog på ett sett ändå det svåraste jag gått igenom. Jag går varje dag i ovisshet och är orolig, rädd, förvirrad och ibland också ledsen. Jag har verkligen ingen aning om vad som kommer hända, hur det kommer se ut sedan och vad jag ska göra? Livet är verkligen ett stort mysterium.
Mitt i allt det här har jag också brytit kontakten med min moster på grund av att jag tycker hon dricker för mycket. Så en sak är säker och det är att jag har en väldigt enam tillvaro att se fram i mot i framtiden. Kommer bara ha min älskade flickvän som alltid kommer finnas hos mig och min lillebror kvar. Har ju heller inga vänner. För alla som jag trodde var mina vänner har bara försvunnit.
Har ju åter igen efter 14 år då vi senast hade kontakt, fått kontakt med min halvsyster igen och jag hoppas att hon kommer finnas för mig också, i alla fall litegrann i framtiden. Känner ju inte henne så mycket eftersom vi inte vuxit upp tillsammans och jag vet heller inte om hon verkligen kommer förstå mig, hur jag tänker, känner och den jag är? Har ju alltid velat ha en storasyster, men vet inte om det egentligen är försent nu att hinna lära känna varandra så pass bra så att jag någonsin kommer kunna känna att jag har en syster som jag kan ha som förebild och älska som en syster och som jag kan ty mig till när som helst, när jag känner mig ensam, rädd förvirrad, övergiven och ledsen i framtiden. Tror inte jag någonsin kommer kunna det.
Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting hur det kommer bli i framtiden med allt och det gör mig mycket förvirrad och frustrerad att jag inte har koll eller kontroll över det, med tanke på hur situationen ser ut nu. Men jag försöker verkligen förbereda mig på det så gott jag kan om det nu går att göra det förstås?
Tänder slutligen här några ljus för alla som jag nämt i detta inlägg
Kommentarer
Postat av: jonna
låter som att du går och bär på mycket. lider verkligen när jag läser ditt inlägg och önskar att jag kunde finnas där men jag är så långt bort nu. du ska veta att jag tänker på dig ofta och på hur du har det... ta hand om dig,kramar
Postat av: Anki Munter
Jag måste få kommentera till detta du skrivit, jag vet och förstår hur svårt och tufft du har det. Vilken underbar liten tjej du är och vet du vad , han där uppe ger dig inte mera börda än vad du orkar bära. Det är mycket vi barn skall måsta vara med om, men precis som du skriver , barn skall bli omhändertagen av ens föräldrar och inte tvärt om.
Kram på dig Maria.
Trackback
