I huvudet på Marisan!

Idag till frukost så satt min tjej och gnällde på mig för att jag inte orkar diska när jag går hemma hela dagarna. Jag vet att jag är dålig på att ta tag i det men det borde vara en självklarhet att jag gör det eftersom jag är hemma, men att jag inte diskar beror inte på att jag är enbart lat, utan jag kommer mig bara inte för att göra det. Likadant med städning och allt annat också, jag ser att det måste göras med jag gör det inte. Kanske har med min AS eller min ADHD att göra vad vet jag? Sedan känns det som jag alltid diskar, min tjej gör det aldrig, inte ens när hon är hemma på helgerna. När jag sedan sa till min tjej att när jag får jobb så får vi hjälpas åt med disken båda två. Då säger min tjej något som jag ofta fått höra förut, men för första gången gjorde det ont att höra. Du kommer aldrig få något jobb sa hon. Särskilt inte som det ser ut nu när det är en sådan låg konjuktur och alla får sparken. Jag svarade att det kommer jag visst det. Om du kunde få jobb så kan väl jag. Hon har ju haft lika svårt att få jobb som jag. Men det gjorde ont ändå att få höra och tänk om det verkligen är så?

Jag är 35 år snart och har bara haft ett enda fast jobb i mitt vuxna liv. Tänk om det är så att jag faktiskt inte klarar av ett jobb? Tänk om jag aldrig får ett jobb och kommer tjäna några pengar? Tanken gör ont, för jag vill ha ett jobb, Jag vill vara självständig, jag vill kunna försörja mig. Vill inte gå ensam hemma hela dagarna. Det känns inte rättvist. Jag vill inte tro att jag inte skulle klara ett jobb eftersom det finns så många saker som jag är jättebra och duktig på, men frågan är om det räcker för att klara ett jobb? Jag har iofs ingen utblidning förutom att jag är möbelsnickare, men jag har inte gått gymnasiet och jag har ingen annan utbildning heller. Jag kan inte engelska och jag har ingen körkort. Har inte heller speciellt mycket arbetslivserfarenhet heller. Det kommer man inte speciellt långt med, så egentligen kan man undra vad tusan det ska bli av mig egentligen om det nu kommer bli något av mig alls? Ibland känns det inte som det kommer hända någonting.

Många gånger verkar det som jag har så himla gott självförtroende och är glad och positiv jämt och ger så mycket kärlek och omtanke till andra, men ibland är det bara skenet som bidrar för ibland är inte alls självförtroende på topp ett endaste dugg. Det här med jobb och om jag ska klara det är något som betyder mycket för mig och är viktigt del i mitt liv, men det är också en känslig och sårbar bit i mig. Särskilt nu när min tjej haft jobb så länge och jag bara går hemma. Kanske blir lätt för henne att se ner på mig då vad vet jag.

Jag har alltid haft en stark tro på mig själv och jag vill gärna tro att jag kommer få jobb också och jag försöker tro det och jag vet att man inte är värdelös för att man inte har ett jobb. Men att ha ett jobb, tjäna egna pengar och kunna försörja sig stärker självförtroende jättemycket och det känns jättebra, det vet jag för det fick jag känna på i två år när jag hade fast jobb. Var en sådan häftig känsla. Kom bara som ett slag i ansiktet sedan när jag fick sparken och blev tvungen att börja om med att söka alla bidrag överrallt som jag alltid levt på som jag precis hade blivit av med. Plötsligt stod jag på ruta ett igen och där har jagvarit sedan dess. Har pluggat lite och haft kortare praktik som inte lett någotn vart. Det är allt. Har varit arbetslös egentligen sedan 2001 och det är nu ca 7 år sedan. Ganska lång tid nu, så det är väl inte konstigt om man börjar tvivla nu antar jag. Jag blir ju inte yngre heller precis och ju äldre man blir ju svårare är det att få jobb och just nu får ju alla sparken överrallt så du om någon gång är det kanske hopplöst. Men jag får fortsätta min eviga väntan och det viktigaste är väl att inte sluta hoppas eller drömma antar jag och det gör jag aldrig även om jag också kan tvivla ibland.

Gud vad jag är glad att jag kan skriva, för nu känns det faktiskt lite bättre när jag skrivit av mig.

Kramar till alla som läser.

Marie