Onsdag och strålande väder!
Idag har jag och Jennie varit till graven på Skogskyrkogården och besökt graven. Fortfarande så har inte stenen kommit på plats. Jag förstår inte att det ska ta så långt tid alltså. Graven är fin men det ser tråkigt ut utan stenen. Känns liksom inte som mammas grav när inte stenen är på plats. Hoppas verkligen den kommer snart. Idag hade jag inte med mig några blommor utan bara en fin fågel i sten som jag ställde där. Har tagit bild på det.
När vu cyklade där ifrån så åkte vi ut genom huvudentrén. Annars brukar jag komma in på en annan ingång på sidan. På väg ut till huvudentrén så åkte vi förbi en meditationskulle. Vi stanna och gick upp. Var fin utsikt därifrån så jag tog lite bilder där också.
När vi sedan kom tillbaka till Svedmyra så stannade vi på BEA (Ica Kvantum) och köpte några saker. Jennie köpte en present till sin mormor (en mugg som det står mormor på) och Erik Linders nya skiva. Ni vet han som kom tvåa i talang. Jag köpte en ryggkliare och en liten dyna som man kan stå på knä på. Tänkte ha den med mig när jag åker till graven så jag kan stå på knä och plantera blommor när jag har sådana med mig.
Känns fortfarande så konstigt att mamma inte längre finns. Fortfarande svårt att fatta det. Samtidigt så saknar jag henne så himla mycket. Skulle vilja ringa och prata med henne. Saknar att höra hennes röst, saknar att känna hennes doft och saknar hennes varma goa kramar.
Förut trodde inte jag att jag skulle kunna klara av en tillvaron utan mamma men nu känner jag att jag faktiskt gör det. Det går bra även om det är jobbigt och väldigt tungt ibland. Känner mig faktiskt väldigt duktig om jag får säga det själv. För jag har ju varit så otroligt beroende av mamma förut trots att jag är vuxen men det beror på mina funktionshinder och i vissa fall så är jag inte helt självständig och det kommer jag nog aldrig helt att bli.
Jag pratade med mamma på MSN varje dag, pratade med henne i telefonen ett par gånger i veckan och träffade henne nästan en gång i veckan. Men efter mamma låg inne förra gånge innan jul på sjukhuset i en hel månad så hann jag vänja mig en hel del vid att mamma inte fanns tillgänglig. Visst det kändes jobbigt i början att inte kunna prata med henne varje dag på MSN och att inte kunna ringa henne när jag behövde henne, men det gick över ganska fort. När mamma sedan kom hem från sjukhuset och hade tillgång till datorn igen så fick hon tillslut höra av sig till mig efter ett tag och fråga vart jag hade tagit vägen? Hon tyckte jag var så tyst. Själv märkte jag inte att jag inte hörde av mig lika ofta som jag brukade.
På något sätt så hade jag vant mig vid att hon inte fanns där hela tiden och det blev ju lite som en förberedelse till det som hände nu 20 maj då hon somnade in för gott. Tror faktiskt att det var en ganska bra förberedelse för annars hade det blivit ännu svårare att vara utan mamma nu. Men detta betyder inte att jag aldrig kommer sluta sakna henne för det kommer jag inte. På något sätt tycker jag det har blivit jobbigare ju längre tiden har gått.
Nu har jag ju Jennie min älskade flickvän som stötta och hjälper mig så gott hon kan och hon är faktiskt nu den enda som verkligen förstår mig och hur jag fungerar. Jennie är en sådan stor trygghet för mig och jag älskar henne så mycket. Jennie är inte bara min flickvän utan hon är min allra bästa vän. Jag och Jennie har inga hemligheter för varandra och vi pratar alltid om allt med varandra. Vi försöker i alla fall göra det. Kan väl iofs säga att jag pratar inte så mycket om mina tankar och känslor efter min mammas bortgång men det beror på att jag inte vill belasta henne för mycket med det. Men hon får ändå veta mycket genom att hon läser min blogg varje dag ändå. Jag älskar verkligen Jennie av hela mitt hjärta. Tack gumman för att du finns för mig.
Vet ni att på mammas begravning när Jennie stod framme vid mammas kista och la fram blomman så lovade hon mamma att hon skulle ta hand om mig. Tycker jag var så fint. Det visar verkligen hur mycket Jennie älskar mig för hon är inte så bra alla gånger att visa det annars. Hon är bara sådan och uppvuxen med att man visar inte känslor, pratar inte känslor och att man inte kramas så ofta. Då är det inte lätt att försöka göra det som vuxen heller men Jennie har blivit mycket mycket bättre sedan vi flyttade ihop. Jennie har förändrats så mycket och det är så positivt. Jennie är det finaste jag har förutom min älskade katt förstås. :)
Nu kommer lite bilder.
Kram så länge.
Marie
Här är graven som den ser ut just nu.
Här är fågeln jag har köpt. Mamma gillade småfåglar.
Är är meditationsplatsen uppe på kullen. Var som en fyrkantig inhägnat område .
Utsikt från kullen från ett håll.
Utsikt från ett annat håll.
Utsikt från ett tredje håll.
Utsikt från ett fjärde håll och där ser man lite av huvudentrén.
Här sitter Jennie och vilar sig samtidigt som hon antagligen beundrar blommorna bakom sig. Jag vet inte för jag smygtog denna bild på henne.
När vu cyklade där ifrån så åkte vi ut genom huvudentrén. Annars brukar jag komma in på en annan ingång på sidan. På väg ut till huvudentrén så åkte vi förbi en meditationskulle. Vi stanna och gick upp. Var fin utsikt därifrån så jag tog lite bilder där också.
När vi sedan kom tillbaka till Svedmyra så stannade vi på BEA (Ica Kvantum) och köpte några saker. Jennie köpte en present till sin mormor (en mugg som det står mormor på) och Erik Linders nya skiva. Ni vet han som kom tvåa i talang. Jag köpte en ryggkliare och en liten dyna som man kan stå på knä på. Tänkte ha den med mig när jag åker till graven så jag kan stå på knä och plantera blommor när jag har sådana med mig.
Känns fortfarande så konstigt att mamma inte längre finns. Fortfarande svårt att fatta det. Samtidigt så saknar jag henne så himla mycket. Skulle vilja ringa och prata med henne. Saknar att höra hennes röst, saknar att känna hennes doft och saknar hennes varma goa kramar.
Förut trodde inte jag att jag skulle kunna klara av en tillvaron utan mamma men nu känner jag att jag faktiskt gör det. Det går bra även om det är jobbigt och väldigt tungt ibland. Känner mig faktiskt väldigt duktig om jag får säga det själv. För jag har ju varit så otroligt beroende av mamma förut trots att jag är vuxen men det beror på mina funktionshinder och i vissa fall så är jag inte helt självständig och det kommer jag nog aldrig helt att bli.
Jag pratade med mamma på MSN varje dag, pratade med henne i telefonen ett par gånger i veckan och träffade henne nästan en gång i veckan. Men efter mamma låg inne förra gånge innan jul på sjukhuset i en hel månad så hann jag vänja mig en hel del vid att mamma inte fanns tillgänglig. Visst det kändes jobbigt i början att inte kunna prata med henne varje dag på MSN och att inte kunna ringa henne när jag behövde henne, men det gick över ganska fort. När mamma sedan kom hem från sjukhuset och hade tillgång till datorn igen så fick hon tillslut höra av sig till mig efter ett tag och fråga vart jag hade tagit vägen? Hon tyckte jag var så tyst. Själv märkte jag inte att jag inte hörde av mig lika ofta som jag brukade.
På något sätt så hade jag vant mig vid att hon inte fanns där hela tiden och det blev ju lite som en förberedelse till det som hände nu 20 maj då hon somnade in för gott. Tror faktiskt att det var en ganska bra förberedelse för annars hade det blivit ännu svårare att vara utan mamma nu. Men detta betyder inte att jag aldrig kommer sluta sakna henne för det kommer jag inte. På något sätt tycker jag det har blivit jobbigare ju längre tiden har gått.
Nu har jag ju Jennie min älskade flickvän som stötta och hjälper mig så gott hon kan och hon är faktiskt nu den enda som verkligen förstår mig och hur jag fungerar. Jennie är en sådan stor trygghet för mig och jag älskar henne så mycket. Jennie är inte bara min flickvän utan hon är min allra bästa vän. Jag och Jennie har inga hemligheter för varandra och vi pratar alltid om allt med varandra. Vi försöker i alla fall göra det. Kan väl iofs säga att jag pratar inte så mycket om mina tankar och känslor efter min mammas bortgång men det beror på att jag inte vill belasta henne för mycket med det. Men hon får ändå veta mycket genom att hon läser min blogg varje dag ändå. Jag älskar verkligen Jennie av hela mitt hjärta. Tack gumman för att du finns för mig.
Vet ni att på mammas begravning när Jennie stod framme vid mammas kista och la fram blomman så lovade hon mamma att hon skulle ta hand om mig. Tycker jag var så fint. Det visar verkligen hur mycket Jennie älskar mig för hon är inte så bra alla gånger att visa det annars. Hon är bara sådan och uppvuxen med att man visar inte känslor, pratar inte känslor och att man inte kramas så ofta. Då är det inte lätt att försöka göra det som vuxen heller men Jennie har blivit mycket mycket bättre sedan vi flyttade ihop. Jennie har förändrats så mycket och det är så positivt. Jennie är det finaste jag har förutom min älskade katt förstås. :)
Nu kommer lite bilder.
Kram så länge.
Marie
Här är graven som den ser ut just nu.
Här är fågeln jag har köpt. Mamma gillade småfåglar.
Är är meditationsplatsen uppe på kullen. Var som en fyrkantig inhägnat område .
Utsikt från kullen från ett håll.
Utsikt från ett annat håll.
Utsikt från ett tredje håll.
Utsikt från ett fjärde håll och där ser man lite av huvudentrén.
Här sitter Jennie och vilar sig samtidigt som hon antagligen beundrar blommorna bakom sig. Jag vet inte för jag smygtog denna bild på henne.
Kommentarer
Trackback
