I huvudet på Marisan!

Jag och Jennie har varit i väg en sväng för att handla idag och även gjort lite andra ärenden. Men efter att vi kom hem har jag suttit och kollat på "Varuhuset" nästan hela dagen. Är nu på säsong 5 den allra sista. Vi har ätit en god nyårsmiddag och nu sitter Jennie och väntar på att en konsrt med Madonna ska börja på tv medan jag sitter här och bloggar. Det är bara några få timmar kvar på det här året.

Håller på att försöka publicera min diktbok. Kommer bli en sådan variant att den kommer ligger på bokförlagets hemsida och så får man köpa den där om man vill ha den. Kommer bara köpa typ ett ex till mig själv och alla som vill ha den får köpa den själva på bokförlagets hemsida och då tjänar jag lite på det också. Det blir billigast för mig att göra så. Har inte råd annars att göra en bok av mina dikter. Kommer förstås säga till när den finns att köpa och då hoppas jag att många köper den för min skull. Kommer väl kanske försöka ordna med någon sorts bok signering kanske. Antar att i alla fall folk jag känner vill ha den signerad av mig om de köper den. Får se vad som händer. Min nästa bok blir sedan självbiografin. Men det lär dröja ett tag för den är inte klar. Har många kapitel kvar att skriva och en god vän har lovat mig lite skrivarcoaching också och det känns bra. Men först så släpper jag diktboken och detta är väl de enda planerna jag har för tillfället för 2010.

Sitter här och tänker tillbaka lite på året som varit och jag kan faktiskt inte se någonting positivt med året som gått. Året började med att mamma låg dödssjuk och det slutade med att hon lämnade oss med en stor tomhet och svår sorg. Blev mycket med begravningsplanering, bouppteckning och gravsättning och allt gick jättefort. Sorgen har tärt och gnagt mycket på mig under året. Jag har gått med ett stort hål i hjärtat och fortfarande saknar jag mamma så otroligt mycket. Gör ont när jag tänker på henne.

Sedan nästan två månader efter mammas bortgång får jag besked om att jag inte får något mer aktivitetsstöd. Jag blev ställd helt utan inkomst. Det kom som ett slag rakt i ansiktet på mig och det var ju verkligen inte vad jag behövde just då. Men man brukar ju säga att när det väl smäller, så smäller det till ordentligt.

Sedan i oktober kom nästa smäll. Då fick vi veta att Jennie inte kommer få behålla jobbet efter 15 januari. Då börjar man ju undra hur mycket ska man behöva stå ut med egentligen? Kan det bli värre liksom och vad ska komma att hända härnäst liksom?

Nu hoppas vi bara på ett mirakel ska hända så att jag ska slippa behöva gå till soc. Jag vill verkligen inte det. Jag orkar inte med den förnedringen där. Är tillräckligt skör ändå efter allt som hänt. Har faktiskt sökt hjälp av Stadsmissionen, trots att jag inte är hemlös. Stadsmissionen har mycket pengar och jag har faktiskt försökt söka jobb hos dem eller praktik också. Hjälper gärna till för jag vet hur det är att vara fattig. Har aldrig varit rädd för att söka hjälp och när en god vän föreslog att jag skulle fråga dem om hjälp så tvekade jag ganska mycket förs eftersom det känns lite som om det finns människor som bättre behöver dem och då ska inte jag komma och ta både tid och plats. Men jag har tänkt lite och jag skickade faktiskt ett mail till dem med min historia och så får de avgöra om det tycker att jag är i behov av deras hjälp. De svarade mig på mitt mail att de skulle återkomma efter nyår för att se om de kan hjälpa till på något sätt.

Stadsmissionen verkar mycket bättre än Soc. De ser i alla fall ett människovärde trots att man har det svårt, det gör inte de på Soc. Där är man bara till belastning för samhällets ekonomi typ. Nu är ju inte jag hemlös men man behöver tydligen inte vara det för att be om hjälp på Stadsmissionen. Får väl se vad det leder till i alla fall.

Vill ju hoppas på att jag får jobb på Samhall också eller att Jennie får ett vikareat på halvtid på tidningen på sitt jobb eller att hon får det andra jobbet hon sökt. Ibland tänker jag, vad sjutton ska det bli av mig egentligen? Kommer jag någonsin få ett jobb? Har ju bara haft ett enda jobb i hela mitt vuxna liv. Kommer jag dö i framtiden och bara ha haft ett enda jobb i hela mitt liv. Vetskapen känns läskigt. På dödsbädden kommer jag ligga och undra vad tusan jag gjort för vettigt av mitt liv egentligen. Ingenting!

Har så svårt att känna något hopp för någonting just nu eller se något ljus. Men den som lever får se.

GOTT NYTT ÅR!

Kram Marie