I huvudet på Marisan!

Hela historien från början till slut.

Jag har ju funktionshindren AD(H)D, autismliknande tillstånd, Dyslexi och en viss rörelsenedstättning. jag har varit arbetslös mer eller mindre i 8 år (med undantag av några perioder av studier)på grund av bland annat mina funktionshinder. Har heller ingen utbildning mer än att jag är möbelsnickare men kan inte jobba som det. Har inget körkort och kan inte engelska. Jag har haft några kortare praktikplatser men har inga större arbetslivserfarenheter. Jag får inga jobb om jag söker själv, sedan kan jag inte heller jobba med vad som helst just på grund av mina funktionshinder. Nu har jag en SIUS = (Särsklild introduktion och uppföljningsstöd till funktionshindrade i arbetslivet) på arbetsförmedlingen som söker praktikplats till mig.
 

Jag är med i något som heter Jobb & Utveckligsgarantin på arbetsförmedlingen och har hela tiden haft aktivitetsstöd men nu har jag förbrukat mina 450 dagar och där med har de tagit i från mig mina ynka 3600 kr i månaden som jag får i aktivitetsstöd. Nu står jag helt utan inkomst och jag måste alltså gå till socialen om jag ska får några pengar.

Jag skulle ha trätt in i något som heter tredje fasen i Jobb och utvecklingsgarantin och börjat gå hos en anordnare. Typ göra en samhällstjänst medan jag väntar på att min SIUS ska hitta en praktik åt mig. Har en SIUS för att jag har mina funktionshinder, men vanliga människor ska söka jobb paralellt med att de går hos en anordnare. Man ska alltså göra sådana arbetsuppgifter som normalt inte utförs eller sådan som andra inte hinner med att göra. Man får absolut inte kosta något utan anordnaren får en viss summa pengar av försäkringskassan för att ha mig på sin arbetsplats. Då kan ni förstå vad det är för något man för göra.

Jag är just nu ganska knäckt för att till att börja med förlorade jag min mamma i lungsjukdomen KOL för snart två månader sedan, hon blev bara 53 år och lämnade mig alldeles förtidigt. Jag är mitt i stor sorg och saknad efter mamma och så får jag veta att jag blivit av med min inkomst. Nu får jag inga pengar alls och att gå till socialen igen känns så förnedrande för jag har levt största delen av mitt liv på dem och sedan är det så förbaskat krångligt att söka soc eftersom de lägger sig i precis allting vad gäller inkomst. De måste till och med snoka i min sambos inkomst och jag ska söka hjälp hos dem. Just därför kommer jag förmodligen inte få några pengar för hon tjänar för mycket. Så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra? Känner mig så himla ställ och dessutom kan man ju undra vart människovärdet tagit vägen? Hur kan man förställa en funktionshindrad människa utan någon som helst inkomst? Får man göra så precis hur som helst?

Detta känns för jävligt på ren Svenska och jag känner mig så fruktansvärt underskattad och förnedrad. Dessutom saknar jag min älskade mamma så jag håller på att dö. Hon fanns alltid där för mig och ställde upp jämt. Hon kunde också konsten att trösta en när man hade det svårt. Nu finns hon inte längre och det är skitjobbigt. Igår när jag fick det här beskedet att jag inte skulle få någon mer inkomst så bröt jag ihop totalt. Jag grät och var förbannad om vart annat. Tyvärr gick det ut över min älskade sambo som kom hem efter jobbet både med blommor och choklad till tröst och dessutom överraskade mig med att laga middag. Kände mig så hemsk mot henne och har bett om ursäkt och lite förstår hon också. Min sambo är världen finaste och jag älskar henne så mycket. Vi har snart 7,5 år tillsammans.

Vad tycker ni att jag ska göra nu? Vad skulle ni gjort i min situation?

Kram Marie