I huvudet på Marisan!

Idag har jag bara varit hemma och tagit det lugnt. har skrivit mycket om min förlorade inkomst och lagt in det på olika forum och i olika community på Internet som jag är med i. Det är gårdagens inlägg här i bloggen som jag använt överrallt. Har till och med skickat in det till media. Men antagligen tycker inte de att de är speciellt intressant att jag som funktionshindrad har blivit i fråntagen min inkomst.

I mångas ögon ser det ut som om detta är själv valt, men tyvärr så är det inte det. För om det bara hade varit att göra si eller så för att lyckas bättre så hade jag redan gjort det för länge sedan. Man är väl inte dum i huvudet bara för att man inte klarar av vissa saker själv. Folk tycker, men det är väl bara att ta vad jobb som helst, det är väl bara att trycka på AF, det är väl bara att gå till soc och söka bidrag, det är väl bara att ta körkort, det är väl bara att lära sig engelska, det är väl bara att utbilda sig, det är väl bara att ta kontakt med myndigheterna, det är bara att skärpa till sig så kommer jag få det mycket bättre men när man har funktionshinder och man är Marie Munther så är det inte så jävla enkelt att bara göra ditt eller datt. men det kan inte folk förstå, särkilt inte folk som inte själva har varit i min sists eller själva har funktionshinder.
Jag blir så jäkla trött på att folk alltid tycker att det bara är, hela tiden. Det är verkligen inget roligt att få höra jämt.

I stället tycker de att man skyller på det ena efter det andra och bara kommer med den ena bortförklaring efter den andra och tillslut tror folk att man inte vill göra någonting, att man är lat eller att man bara tycker så synd om sig själv. Jag hatar att bli betraktad på det viset för jag vill så himla mycket och om folk bara visste hur ont det gör i mig att inte kunna klara av det jag vill göra så skulle inte folk yttra ett endaste lite pip.

Det känns verkligen över jävligt ska ni veta, för jag vill utbilda mig, jag vill ha ett jobb som passar mig och som jag klarar av, jag vill lära mig engelska, jag vill ta körkort, jag vill försörja mig själv, jag vill ha ett eget hus, jag vill leva som en normal människa men jag kan inte det på grund av mina funktionshinder. Jag kan inte nå dessa mål så himla enkelt genom att bara göra.

Jag är bara Marie Munther, jag är bara en människa jag har mina fel och brister, jag är som jag är och fungerar som jag gör och det gör mig inte korkad för det men passar det inte så kan folk dra åt skogen. Tycker man om mig tillräckligt mycket så får man lov att tycka om hela mig och acceptera mig precis som jag är annars får det vara. För jag gillar mig själv precis som den jag är och det gör att jag mår väldigt bra och det ger mig en bra självkänsla och ett bra självförtroende. Därför tänker inte jag vara något jag inte är bara för att det ska passa andra. Så är det bara.

Jag önskar att folk kunde förstå min problematik lite mer än de gör. Jennie min sambo är en av de få som verkligen förstår mig, min lillebror håller på att lära sig förstå mig och blir bättre och bättre på det och den enda som verkligen kunde göra det helt och hållet var min mamma. Hon älskade mig precis som jag var och en gång sa hon till mig så här: Marie, det finns ingenting du kan göra som kan förändra min kärlek till dig. Detta var så skönt att höra när hon sa det för det bevisade verkligen hur mycket hon älskade mig. Nu finns inte mamma mer och det gör jätteont. Det sista orden mamma klämde fram (hon hade så svårt att prata på slutet) till mig när jag var uppe på sjukhuset och hälsade på henne dagarna innan hon dog var att hon älskade mig. Dessa ord kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta och eka i mitt huvud.
Jag saknar mamma så otroligt mycket och mitt hjärta värker hela tiden.

Just nu känns det extra jobbigt, tungt och svårt när det här med min inkomst just har hänt. Jag undrar just vad skit som ska hända här näst? Brukar ju alltid smälla till ordentliget när det väl händer något och all skit händer på samma gång.

Igår var jag och Jennie på bio och såg Harry Potter. Det var mysigt. Jag älskar att göra saker med min Jennie. Speciellt sådant vi båda tycker är kul att göra. Älskar min Jennie för hon är det finaste som finns. Jag är så glad att jag har henne.

Vad jag önskar att livet kunde få vara lite enklare att det kunde få vara lite mindre komplicerat och att man kunde få vara lite lyckligare. Jag som älskar att skratta och gör det väldigt ofta. Speciellt åt mig själv. Undrar om jag någonsin kommer bli lika glad igen som jag var förut? Jag hoppas det i alla fall det.

Ha det så bra.

Kram Marie

PS: Jag har ett stort hål i mitt hjärta eftersom en bit av mig dog samtidigt som mamma.