Söndag
Idag har det varit en lång och jobbig dag. Jag och Jennie har varit vid mammas grav eller bara jag kom dit. För när vi hade köpt blommor så hoppade vi på bussen som går in på kyrkogården men vi visste inte säkert vart vi skulle gå av och så trodde jag att bussen tog en väg där inne som den inte gjorde och sa att vi kan vänta lite med att gå av och åkte förbi där vi skulle ha gått av. Jag blev så arg när vi åkte ut från kyrkogården igen utan at ha gått av så jag ställde till med en scen genom att jag slängde iväg påsen med blommor. Det skulle nämligen dröja en halvtimme innan nästa buss skulle köra in igen och jag hade ingen lust att vänta så länge och det är så väldigt långt att gå. Jag vet inte varför jag blir så där arg. Jag sprang ut ut ur bussen, från Jennie så fort de öppnade dörrarna och upp i tunnelbanan och satte mig där på perrongen och flåsade och lugnade ner mig. Var så arg och upprörd så jag skakade i hela kroppen. All ilska gick ut över Jennie fast jag inte var arg på henne egentligen. Jennie gick till blomaffären och lämnade tillbaka blommorna och skyllde på att hennes sambo inte klarade av att besöka graven. Sedan åkte hon hem.
När jag lugnat mig så gick jag ut från tunnelbanan igen och promenerade i alla fall in till graven. Hade ingen telefon med mig så jag kunde ringa Jennie och berätta. Gick med bestämda steg hela tiden till mammas grav och när jag kom fram så brast det. Jag började gråta. Satt där en stund i regnet och grät, tände ett ljus i lyktan och sedan gick jag vidare till Tallkrogen där jag hoppade på tunnelbanan som precis kom in på stationen. När jag kom till Gullmarsplan så ringde jag Jennie. Då hade hon hunnit bli orolig och skickat sms till min bror att jag var försvunnen. jag sa att jag var på väg hem. När jag kom hem så höll Jennie på att diska i full fart. Hon var både ledsen och arg och skämdes för mitt uppförande. Vi pratade en del medan hon fortsatte städa och plockade lite. Jag bad om ursäkt och hade tänkt köpa med mig rosor till henne men det kändes nästan lite patetiskt så jag gjorde inte det.
Jag hoppas verkligen jag får börja på samtalsterapin snart för jag behöver hjälp. Jag mår inte bra.
Hörs i morgon.
Kram Marie
När jag lugnat mig så gick jag ut från tunnelbanan igen och promenerade i alla fall in till graven. Hade ingen telefon med mig så jag kunde ringa Jennie och berätta. Gick med bestämda steg hela tiden till mammas grav och när jag kom fram så brast det. Jag började gråta. Satt där en stund i regnet och grät, tände ett ljus i lyktan och sedan gick jag vidare till Tallkrogen där jag hoppade på tunnelbanan som precis kom in på stationen. När jag kom till Gullmarsplan så ringde jag Jennie. Då hade hon hunnit bli orolig och skickat sms till min bror att jag var försvunnen. jag sa att jag var på väg hem. När jag kom hem så höll Jennie på att diska i full fart. Hon var både ledsen och arg och skämdes för mitt uppförande. Vi pratade en del medan hon fortsatte städa och plockade lite. Jag bad om ursäkt och hade tänkt köpa med mig rosor till henne men det kändes nästan lite patetiskt så jag gjorde inte det.
Jag hoppas verkligen jag får börja på samtalsterapin snart för jag behöver hjälp. Jag mår inte bra.
Hörs i morgon.
Kram Marie
Kommentarer
Trackback
