Extra inlägg idag.
Till dig som inte svarar mig längre.
Jag vet inte vad som har hänt, varför du inte svarar mig på någonting längre? Du svarar inte när jag skriver om mig själv, du svarar inte när jag skriver om dig, du svarar inte när jag frågar något, varken personligt eller på någon inom ditt jobb, du svarar inte när jag skriver och är ledsen för något och jag behöver tröst och lite peppning, du svarar inte när jag skriver och berättar något, du svarar inte när jag skriver och berömmer dig, peppar dig, tröstar dig, du svarar inte när jag skriver och uppskattar det du gör, du svarar inte på någonting längre.
Du säger aldrig vad DU känner, vad du tycker och vad du tänker. Har du inga åsikter om någonting? Du säger aldrig: Så här känner jag, så här tycker jag, så här tänker jag, det här är min åsikt. Du säger ingenting, inte ett eko ens. Du verkar så fruktansvärt insluten i dig själv.
Förut svarade du på när jag gav något till dig som du tyckte var fint. Då tackade du och tog emot hela tiden. Du sög åt dig allting fint och positivt som en tvättsvamp. Du blev så tacksam för allt du fick hela tiden.
Du svarade även om jag kritiserade dig för något och du kände dig anklagad, på hoppad eller missförstådd för något, om jag inkräktade för nära på ditt revir, om jag tog för mycket plats, eller la mig i något som jag inte hade med att göra. Då gick det bra att svara. För då handlade det plötsligt om självförsvar och det har du fått göra hela ditt vuxna liv. Försvara dig själv och det är inget problem för dig alls.
Alltså hur tjock mur har du framför dig egentligen? Hur kränger man igenom den? Hur når man fram till dig egentligen? Det är inte utan att jag börjar förstå varför alla relationer du haft tagit slut. Du stöter ju bort alla som betyder något för dig när de kommer för nära, när det tar för stor plats, när de kräver för mycket av dig och du inte fixar det. Människor som egentligen är så himla viktiga för dig och som ger dig så mycket stöter du bort ur ditt liv. Du gör det kanske inte alltid medvetet, men du blir så himla rädd och vad du blir rädd för, vet jag inte riktigt men tydligen är det lättare att stöta undan det än att ta emot det, lättare att stöta bort än att ge något tillbaka av dig själv.
Du behöver verkligen jobba på att lära dig känna tillit till folk, lära dig känna förtroende och framför allt lära dig våga känna det. Jag önskar jag kunde visa dig att det inte är något farligt.
Du vet att jag gärna vill hjälpa dig, hjälpa dig att hitta dig själv, hjälpa dig att bli hel, hjälpa dig att lära dig känna tillit och förtroende till andra människor, hjälpa dig så du kan få vara lycklig men en människa resten av ditt liv utan att du blir rädd och stöter undan det, hjälpa dig att må bra så att du kan vara en ännu bättre mamma till ditt barn, men jag kan inte göra något så länge du själv inte vill hjälpa till eller vågar hjälpa mig att hjälpa dig, inte vill ha något hjälp, eller tillåter mig att hjälpa dig. Du kanske inte ens tycker att du behöver någon hjälp, du kanske tycker att du mår bra, att du harde bra som det är, du kanske inte ser något själv. Kan i alla fall inte göra något så länge du inte släpper in mig. Ingen kan hjälpa dig så länge du inte själv vill eller vågar ta emot hjälpen.
Förstår du inte att jag bara bryr mig om dig, tycker om dig och är rädd om dig. Jag ser en människa i dig som inte mår bra på insidan även om det verkar så på utsidan.
Jag vill bara hjälpa till men jag vet inte vad du vill när du aldrig säger någonting. Att skriva till dig är som att prata med en vägg, eller som att prata med min mammas grav. Inget gensvar får man inte ens ett eko .
Kram Marie
Jag vet inte vad som har hänt, varför du inte svarar mig på någonting längre? Du svarar inte när jag skriver om mig själv, du svarar inte när jag skriver om dig, du svarar inte när jag frågar något, varken personligt eller på någon inom ditt jobb, du svarar inte när jag skriver och är ledsen för något och jag behöver tröst och lite peppning, du svarar inte när jag skriver och berättar något, du svarar inte när jag skriver och berömmer dig, peppar dig, tröstar dig, du svarar inte när jag skriver och uppskattar det du gör, du svarar inte på någonting längre.
Du säger aldrig vad DU känner, vad du tycker och vad du tänker. Har du inga åsikter om någonting? Du säger aldrig: Så här känner jag, så här tycker jag, så här tänker jag, det här är min åsikt. Du säger ingenting, inte ett eko ens. Du verkar så fruktansvärt insluten i dig själv.
Förut svarade du på när jag gav något till dig som du tyckte var fint. Då tackade du och tog emot hela tiden. Du sög åt dig allting fint och positivt som en tvättsvamp. Du blev så tacksam för allt du fick hela tiden.
Du svarade även om jag kritiserade dig för något och du kände dig anklagad, på hoppad eller missförstådd för något, om jag inkräktade för nära på ditt revir, om jag tog för mycket plats, eller la mig i något som jag inte hade med att göra. Då gick det bra att svara. För då handlade det plötsligt om självförsvar och det har du fått göra hela ditt vuxna liv. Försvara dig själv och det är inget problem för dig alls.
Alltså hur tjock mur har du framför dig egentligen? Hur kränger man igenom den? Hur når man fram till dig egentligen? Det är inte utan att jag börjar förstå varför alla relationer du haft tagit slut. Du stöter ju bort alla som betyder något för dig när de kommer för nära, när det tar för stor plats, när de kräver för mycket av dig och du inte fixar det. Människor som egentligen är så himla viktiga för dig och som ger dig så mycket stöter du bort ur ditt liv. Du gör det kanske inte alltid medvetet, men du blir så himla rädd och vad du blir rädd för, vet jag inte riktigt men tydligen är det lättare att stöta undan det än att ta emot det, lättare att stöta bort än att ge något tillbaka av dig själv.
Du behöver verkligen jobba på att lära dig känna tillit till folk, lära dig känna förtroende och framför allt lära dig våga känna det. Jag önskar jag kunde visa dig att det inte är något farligt.
Du vet att jag gärna vill hjälpa dig, hjälpa dig att hitta dig själv, hjälpa dig att bli hel, hjälpa dig att lära dig känna tillit och förtroende till andra människor, hjälpa dig så du kan få vara lycklig men en människa resten av ditt liv utan att du blir rädd och stöter undan det, hjälpa dig att må bra så att du kan vara en ännu bättre mamma till ditt barn, men jag kan inte göra något så länge du själv inte vill hjälpa till eller vågar hjälpa mig att hjälpa dig, inte vill ha något hjälp, eller tillåter mig att hjälpa dig. Du kanske inte ens tycker att du behöver någon hjälp, du kanske tycker att du mår bra, att du harde bra som det är, du kanske inte ser något själv. Kan i alla fall inte göra något så länge du inte släpper in mig. Ingen kan hjälpa dig så länge du inte själv vill eller vågar ta emot hjälpen.
Förstår du inte att jag bara bryr mig om dig, tycker om dig och är rädd om dig. Jag ser en människa i dig som inte mår bra på insidan även om det verkar så på utsidan.
Jag vill bara hjälpa till men jag vet inte vad du vill när du aldrig säger någonting. Att skriva till dig är som att prata med en vägg, eller som att prata med min mammas grav. Inget gensvar får man inte ens ett eko .
Kram Marie
Kommentarer
Trackback
