Den hemska sanningen!
Sanningen är att min mamma inte har många år kvar att leva nu eftersom hon inte slutar att röka. Snart gör det varken till eller från om hon slutar eller inte för hon håller ändå på att vara så dålig i sin lungsjukdom KOL.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min mamma. Känns som att ingenting betyder någonting utan min mamma. Jag är inte mycket utan henne helt enkelt. Jag behöver verkligen min mamma så mycket. Jag vet att egentligen är det inte speciellt normalt att ha ett sådant stort behov av sin mamma när man är vuxen som jag. Men med mig är det ändå lite skillnad eftersom jag har Asperger syndrom, Dyslexi och delvis ADHD. Jag är inte speciellt allmänbildad, smart eller kunnig på vissa områden. Måste alltid fråga om saker som ska vara självklara när man är vuxen och 33 år gammal.
Jag är till viss del självständig och klarar mig ganska bra i livet, men det finns en sida/del hos mig som inte klarar sig helt själv. Vet inte hur jag ska tackla den delen när mamma inte längre finns och det skrämmer mig mycket. Jag vet att den dagen kommer, men jag vill INTE att den ska komma.
Jag har ingen att prata med om min stora rädsla och oro inför mammas framtida bortgång. Vet inte hur jag ska förbereda mig inför det heller, om det ens överhuvudtaget går att förbereda sig på något sådant?
Jag önskar så att det fanns någon enda person som kunde lyssna och faktiskt förstå mig och mina funktionshinder och innebörden av dem, samtidigt som han/hon också kan sätta sig in i hur det är att förlora en nära anhörig i lungsjukdomen KOL.
Jag kommer att bli så himla ensam när min mamma dör ifrån mig. Kommer känna mig så fruktansvärt övergiven och sviken av henne eftersom hon inte slutar att röka. Jag tror inte längre hon kommer att sluta röka. Det gjorde ju inte heller min mormor och hon dog i sjukdomen för två år sedan.
Det finns ingen där ute som kan ersätta min mamma, vet heller inte om det finns någon som verkligen kan förstå mig? Jag älskar min mamma så himla mycket och jag behöver henne i livet.. Jag är så rädd att förlora henne och ännu räddare är jag för att få dödsbeskedet och över hur jag kommer att ta det. Detta är så jobbigt och jag går ofta och tänker på det här och ibland gråter jag.
Jag skrev ett brev till min mamma för ett tag sedan för att berätta hur rädd jag är och vad jag känner och bad att hon ska sluta röka, men tror inte att detta brev gick in i henne. Inte som jag hade velat att det gjorde i alla fall för hon slutar inte ens röka trots vetskapen att hennes dotter går dagligen och är skräckslagen över att förlora sin mamma.
