I huvudet på Marisan!

Det är så att jag var till AF idag och fick träffa min nya handläggare. Har ju blivit tillbaka flyttad till AF Globen igen. Stället jag tillhörde innan Cronan AF Rehab i Sundbyberg. Käpade ett helt år för att få bli överflyttad till denna arbetsförmedling och nu har jag skickats tillbaka till AF Globen för att AF i Sundbybergs ska läggas ner. Regeringens beslut.

Hur som helst var jag idag tillsammans med min gamla handläggare och min SIUS träffade min nya och den nya handläggare verkar något bättre än de jag hade tidigare på Globen i alla fall. Alltid något även om jag gick därifrån sedan mycket skeptiskt över om det överhuvudtaget kommer hända någonting där. Har ju inte hänt någonting är förut så varför skulle det göra det nu? Kan inte tänka mig att något har förändrats till det bättre direkt.

Nu har jag i alla fall fått veta att de tänker sätta mig på någon sorts arbetsträning genom att ta hjälp av de Sociala Företagen som finns. Företag som hjälper folk som inte längre kan stå till arbetsmarknadens förfoganden av olika orsaker som, folk med olika funktionshinder, folk som varit arbetslösa väldigt, väldigt länge eller sjukskrivna i många år och inte bara kan stappla in i arbetslivet hur som helst, folk som varit kriminella, suttit i fängelse och precis kommit ut eller föredetta missbrukare som behöver arbetsträna för att kunna slussas in i arbetsmarknaden.

Detta låter väl bra att de finns och att företagen hjälper till med både kollektivt boende om man behöver det, daglig verksamhet eller arbetsträning för att klara av att komma ut i arbetsmarknaden. Finns många som kommit ut i arbetsmarknaden på detta sättet och som till och med har eget företag idag. Så det är inget negativt på det sättet men jag känner mig ändå lite undergiven på något sätt. Visste att det här skulle komma en dag för jag har smått börjat tvivla på att jag någonsin ska klara av eller få ett jobb. Men trodde inte att jag skulle känna så här. Känner mig lite nervärderad faktiskt. Nästan lite omyndighetsförklarad på något sätt. Känns rätt olustigt faktiskt.

Tänk att arbetsmarknaden blivit så hård och krävande att de inte finns jobb till mig som jag kan klara av längre. Just nu är det ju extra svårt också eftersom de varslar folk från höger till vänster överrallt. De på vanliga arbetsförmedlingen har inte resurser till att hjälpa folk med funktionshinder längre verkar det som. Detta känns tungt och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här eller känna inför det som komma skall. Man blir ju lite orolig också för man måste ju på något sätt klara sig ekonomiskt också och om man inte kan jobba och tjäna pengar hur ska man då få ihop det ekonomiskt?

Ändå är jag glad att det fortfarande finns lösningar och hjälp att få. Kunde varit ju ha varit ännu värre.

Just nu sitter jag här och skriver med blandade känslor. Vet inte om jag är glad eller ledsen, lättad eller tyngd, känner hopp eller tvivel eller vet varken in eller ut. Men det kanske känns bättre när jag sovit på saken.

Kram till alla som läser.

Marie

Tänkte dela det här med er.

Tänkvärda ord -en gammal historia, men värd att läsas igen...

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass,
som var på väg hem från skolan.

Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag
tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag?

Han måste vara knäpp". Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest
och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon
eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang
rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han
landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på
gräset ungefär en meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg
fruktansvärd sorg i hans ögon.

Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt
och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav
honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de skulle ha en
omgång". Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket".. Han log med hela
ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom
plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att
han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom
förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. Jag hade aldrig
umgåtts med någon från en privatskola förut. Vi pratade hela vägen hem
och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko
kille.

Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja.
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer
tyckte jag om honom och mina vänner tyckte likadant. Det blev
måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag
stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du
ska bära den högen varenda dag".Han bara skrattade och gav mig halva
högen. Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.

När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle
bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag
visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle
inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till
handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium. Kyle hade
blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades
med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda
talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå
där uppe och hålla tal.

På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån
kille som verkligen hade hittat sig själv under high schooltiden. Han
hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler
tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns
dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag
klappade till honom på ryggen och sa: "Hej snygging, du kommer att göra
bra ifrån dig!" Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma
uttrycket och log. "Tack", sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata. "Examen
är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de
jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en
tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för
er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan
ge någon. Jag ska berätta en historia"

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första
dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på
veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så
hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på
väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur
var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara".

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre
pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och
pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade
jag förstått djupet av innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra
en människas liv. Till det bättre eller till det sämre.
Nu har du två val, du kan 1) Skicka det här till dina vänner eller
2)Sudda bort det och låtsas att det aldrig har rört vid ditt hjärta.