Vet inte ritkigt vad jag ska känna?
Det är så att jag var till AF idag och fick träffa min nya handläggare. Har ju blivit tillbaka flyttad till AF Globen igen. Stället jag tillhörde innan Cronan AF Rehab i Sundbyberg. Käpade ett helt år för att få bli överflyttad till denna arbetsförmedling och nu har jag skickats tillbaka till AF Globen för att AF i Sundbybergs ska läggas ner. Regeringens beslut.
Hur som helst var jag idag tillsammans med min gamla handläggare och min SIUS träffade min nya och den nya handläggare verkar något bättre än de jag hade tidigare på Globen i alla fall. Alltid något även om jag gick därifrån sedan mycket skeptiskt över om det överhuvudtaget kommer hända någonting där. Har ju inte hänt någonting är förut så varför skulle det göra det nu? Kan inte tänka mig att något har förändrats till det bättre direkt.
Nu har jag i alla fall fått veta att de tänker sätta mig på någon sorts arbetsträning genom att ta hjälp av de Sociala Företagen som finns. Företag som hjälper folk som inte längre kan stå till arbetsmarknadens förfoganden av olika orsaker som, folk med olika funktionshinder, folk som varit arbetslösa väldigt, väldigt länge eller sjukskrivna i många år och inte bara kan stappla in i arbetslivet hur som helst, folk som varit kriminella, suttit i fängelse och precis kommit ut eller föredetta missbrukare som behöver arbetsträna för att kunna slussas in i arbetsmarknaden.
Detta låter väl bra att de finns och att företagen hjälper till med både kollektivt boende om man behöver det, daglig verksamhet eller arbetsträning för att klara av att komma ut i arbetsmarknaden. Finns många som kommit ut i arbetsmarknaden på detta sättet och som till och med har eget företag idag. Så det är inget negativt på det sättet men jag känner mig ändå lite undergiven på något sätt. Visste att det här skulle komma en dag för jag har smått börjat tvivla på att jag någonsin ska klara av eller få ett jobb. Men trodde inte att jag skulle känna så här. Känner mig lite nervärderad faktiskt. Nästan lite omyndighetsförklarad på något sätt. Känns rätt olustigt faktiskt.
Tänk att arbetsmarknaden blivit så hård och krävande att de inte finns jobb till mig som jag kan klara av längre. Just nu är det ju extra svårt också eftersom de varslar folk från höger till vänster överrallt. De på vanliga arbetsförmedlingen har inte resurser till att hjälpa folk med funktionshinder längre verkar det som. Detta känns tungt och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här eller känna inför det som komma skall. Man blir ju lite orolig också för man måste ju på något sätt klara sig ekonomiskt också och om man inte kan jobba och tjäna pengar hur ska man då få ihop det ekonomiskt?
Ändå är jag glad att det fortfarande finns lösningar och hjälp att få. Kunde varit ju ha varit ännu värre.
Just nu sitter jag här och skriver med blandade känslor. Vet inte om jag är glad eller ledsen, lättad eller tyngd, känner hopp eller tvivel eller vet varken in eller ut. Men det kanske känns bättre när jag sovit på saken.
Kram till alla som läser.
Marie
Hur som helst var jag idag tillsammans med min gamla handläggare och min SIUS träffade min nya och den nya handläggare verkar något bättre än de jag hade tidigare på Globen i alla fall. Alltid något även om jag gick därifrån sedan mycket skeptiskt över om det överhuvudtaget kommer hända någonting där. Har ju inte hänt någonting är förut så varför skulle det göra det nu? Kan inte tänka mig att något har förändrats till det bättre direkt.
Nu har jag i alla fall fått veta att de tänker sätta mig på någon sorts arbetsträning genom att ta hjälp av de Sociala Företagen som finns. Företag som hjälper folk som inte längre kan stå till arbetsmarknadens förfoganden av olika orsaker som, folk med olika funktionshinder, folk som varit arbetslösa väldigt, väldigt länge eller sjukskrivna i många år och inte bara kan stappla in i arbetslivet hur som helst, folk som varit kriminella, suttit i fängelse och precis kommit ut eller föredetta missbrukare som behöver arbetsträna för att kunna slussas in i arbetsmarknaden.
Detta låter väl bra att de finns och att företagen hjälper till med både kollektivt boende om man behöver det, daglig verksamhet eller arbetsträning för att klara av att komma ut i arbetsmarknaden. Finns många som kommit ut i arbetsmarknaden på detta sättet och som till och med har eget företag idag. Så det är inget negativt på det sättet men jag känner mig ändå lite undergiven på något sätt. Visste att det här skulle komma en dag för jag har smått börjat tvivla på att jag någonsin ska klara av eller få ett jobb. Men trodde inte att jag skulle känna så här. Känner mig lite nervärderad faktiskt. Nästan lite omyndighetsförklarad på något sätt. Känns rätt olustigt faktiskt.
Tänk att arbetsmarknaden blivit så hård och krävande att de inte finns jobb till mig som jag kan klara av längre. Just nu är det ju extra svårt också eftersom de varslar folk från höger till vänster överrallt. De på vanliga arbetsförmedlingen har inte resurser till att hjälpa folk med funktionshinder längre verkar det som. Detta känns tungt och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här eller känna inför det som komma skall. Man blir ju lite orolig också för man måste ju på något sätt klara sig ekonomiskt också och om man inte kan jobba och tjäna pengar hur ska man då få ihop det ekonomiskt?
Ändå är jag glad att det fortfarande finns lösningar och hjälp att få. Kunde varit ju ha varit ännu värre.
Just nu sitter jag här och skriver med blandade känslor. Vet inte om jag är glad eller ledsen, lättad eller tyngd, känner hopp eller tvivel eller vet varken in eller ut. Men det kanske känns bättre när jag sovit på saken.
Kram till alla som läser.
Marie
Kommentarer
Postat av: Carolina
HIttade din blogg via marie picassos sida, intressant läsning, trevlig kväll
Trackback
