Orolig!
Hej alla!
Alltså det går inte en dag utan att jag tänker på mammas kommande bortgång. Hur det ska bli och hur jag kommer ta det och om jag kommer kunna handskas med det. Men dessa grubblerier kanske på något sätt är ett sätt att någonstans försöka förberada sig lite i alla fall. Men jag undrar om det hjälper? För hur förberädd man än tycker att man blir så kommer ändå alltid dösbeskedet som en chock. Trodde jag var helt förberädd på beskedet när min mormor hade somnade in för snart 2 år sedan, men ändå blev jag chockad och fick ett gråtanfall på skolan när mamma skickade sms och talade om att nu har mormor somnat in lugnt och stilla. Tur jag hade mina goa tjejkompisar i klassen som tröstade mig och satt och pratade med mig en lång stund. Fick både snytpapper, vatten och kramar av dem. De var helt underbara mot mig då.
Men vem tar hand om mig när jag får mammas dödsbesked? Jennie min tjej kommer förstås finnas där och hon har lovat att alltid finnas hos mig. Det känns väldigt tryggt och jag älskar henne så mycket. men frågan är om hon kommer räcka till? Vet att även min bror Robert kommer finnas för mig, men han kommer har mycket med sin egen sorg också. Även min moster Laila kommer finnas hos mig, även om hon också kommer vara väldigt upptagen med sin sorg och det hon dövar den med tyvärr. Vill inte gå in på några detaljer om det.
Tror också även att min pappa kommer ställa upp lite på mig. I alla fall något mer än han någonsin gjort eller jag hoppas det i alla fall.
Så visst kommer det finnas några personer hos mig och det känns bra. Men jag önskar jag hade några nära vänner som kunde finnas hos mig då jag mest behöver dem. Men det har jag tyvärr inte. Har bara ytliga bekanta. De få riktiga vänner jag har, har jag nästan ingen kontakt med. Flera vänner som betytt mycket för mig har jag tyvärr inte kvar, vilket är mycket synd. Känner mig ganska ensam fast jag har Jennie min älskade flickvän.
Alltså det går inte en dag utan att jag tänker på mammas kommande bortgång. Hur det ska bli och hur jag kommer ta det och om jag kommer kunna handskas med det. Men dessa grubblerier kanske på något sätt är ett sätt att någonstans försöka förberada sig lite i alla fall. Men jag undrar om det hjälper? För hur förberädd man än tycker att man blir så kommer ändå alltid dösbeskedet som en chock. Trodde jag var helt förberädd på beskedet när min mormor hade somnade in för snart 2 år sedan, men ändå blev jag chockad och fick ett gråtanfall på skolan när mamma skickade sms och talade om att nu har mormor somnat in lugnt och stilla. Tur jag hade mina goa tjejkompisar i klassen som tröstade mig och satt och pratade med mig en lång stund. Fick både snytpapper, vatten och kramar av dem. De var helt underbara mot mig då.
Men vem tar hand om mig när jag får mammas dödsbesked? Jennie min tjej kommer förstås finnas där och hon har lovat att alltid finnas hos mig. Det känns väldigt tryggt och jag älskar henne så mycket. men frågan är om hon kommer räcka till? Vet att även min bror Robert kommer finnas för mig, men han kommer har mycket med sin egen sorg också. Även min moster Laila kommer finnas hos mig, även om hon också kommer vara väldigt upptagen med sin sorg och det hon dövar den med tyvärr. Vill inte gå in på några detaljer om det.
Tror också även att min pappa kommer ställa upp lite på mig. I alla fall något mer än han någonsin gjort eller jag hoppas det i alla fall.
Så visst kommer det finnas några personer hos mig och det känns bra. Men jag önskar jag hade några nära vänner som kunde finnas hos mig då jag mest behöver dem. Men det har jag tyvärr inte. Har bara ytliga bekanta. De få riktiga vänner jag har, har jag nästan ingen kontakt med. Flera vänner som betytt mycket för mig har jag tyvärr inte kvar, vilket är mycket synd. Känner mig ganska ensam fast jag har Jennie min älskade flickvän.
Kommentarer
Postat av: Jonna G
*kramar om*
det är lätt att man börjar tänka på saker som är jobbiga som ligger framför en. livet är inte lätt och det viktigaste är att försöka leva i nuet även om det är svårt. jag kan ibland känna att det inte är värt att leva när jag tänker på allt jobbigt som ska komma... men att leva är att överleva och försöka ha det så bra man kan under tiden, njuta av de lyckliga stunderna...det är så jag försöker se det...*kramar*
Postat av: mian lodalen
hej
vad fint du skriver.... hoppas verkligen du kan förmå din mamma att fimpa o din moster att lägga ner boosen
önskar själv att jag aldrig tagit den där första skitciggen.... jag drar ner och hoppas en dag kunna säga bye bye t rökeriet
allt gott
kram mian
Trackback
