Borde skriva något.
Hej på er som läser.
Nu var det ett tag sedan jag skrev något här inne så jag måste ta mig i kragen och skriva något. För tillfället så mår jag sådär. Ärligt talat så börjar det kännas ganska surt att bara gå hemma på dagarna och inte göra något vettigt. Känner mig ensam och uttråkad och jag får ingenting gjort. Får inte tummer ur helt enkelt. Man blir för avslagen på något vis och man orkar inte ta tag i någonting. Har ju varit arbetslös så länge. Närmare bestämt i 8 år förutom att jag har pluggat lite och haft några kortare praktiker, men jag har inte haft någon riktig anställning sedan jag slutade på musikförlaget som receptionist 2001. Där jobbade jag i två år. Före det så var jag arbetslös i 5 år förutom några korta praktiker även då. Så jag har varit arbetslös mer ellerm inder nästan under hela mitt vuxna liv. Känns ganska tragiskt och jag börjar tvivla ganska stark på att jag överhuvudtaget kommer få något jobb som passar mig. Men har jag väntat så här länge så kan jag nog vänta lite till.
Jag har nu fått min nya diagnos som är ADD och det är alltså samma som ADHD fast utan h:et. Sedan har jag fått diagnosen autismliknande tillstånd också, så jag har alltså inte diagnosen Asperger Syndrom som jag tidigare fått. Har ju hela tiden tyckt att jag inte varit helt rätt diagnostiserad så detta känns jättebra och med diagnosen autismliknande tillstånd som man sätter då man varken har autism eller AS så har jag fortfarande rättigheter till att söka LSS hjälp, vilket jag behöver ha för att AF har planer på att ta hjälp av det sociala företagen så att de kan hjälpa mig med en daglig sysselsättning eller någon sorts arbetsträning så jag på det sättet kan slussas ut i arbetslivet. Men om detta har jag skrivit massor om i tidigare inlägg.
Mamma hon lever fortfarande och mår mycket bättre. Hon har gått upp i vikt genom att hon sondmatar sig + att hon äter som vanligt ochså. Hon måste göra det för hon gör av med så mycket kalorier varje dag bara genom att andas. Ökad vikt ger henne i alla fall mer motståndskraft mot nya förkylningar, men får hon en lika kraftig infektion igen som innan jul så är det lika med döden för henne så hon måste vara så försiktig. Mamma har ju bara 16% lungkapacitet kvar att andas med. Men än så länge hänger hon med och hon har fått en rullator som hon kan hänga på när hon är ute och går och så har hon alltid en sittplats med sig när hon behöver sätta sig och vila. Det är jättebra.
Pappa blir sakta med säkert bättre i ryggen och han behöver ju inte använda sina kryckor längre och det är ju bra, men han äter fortfarande sin starka medicin på full styrka, men snart borde han kunna börja trappa ner på medicinen. De har ju opererat bort tumören i alla fall som han hade och fick bort allt, men discbrocken är inte borta och han bröt ju sönder det som de gjort medan han var kvar på sjukhuset genom att vara lite för oförsiktig. De resulterade i att han fick nytt diskbrock på andra sidan ryggen. Men jag hoppas han blir bättre snart så han kan börja leva normalt igen.
Så livet är inte alltid en barnlek om man säger så. Ibland kan det bli riktigt allvarligt och då är det inte kul.
Nu vet ni hur det ser ut just nu.
Stor kram till alla som läser det här. Hoppas ni får en underbar alla hjärtans dag på lördag.
Marie
Nu var det ett tag sedan jag skrev något här inne så jag måste ta mig i kragen och skriva något. För tillfället så mår jag sådär. Ärligt talat så börjar det kännas ganska surt att bara gå hemma på dagarna och inte göra något vettigt. Känner mig ensam och uttråkad och jag får ingenting gjort. Får inte tummer ur helt enkelt. Man blir för avslagen på något vis och man orkar inte ta tag i någonting. Har ju varit arbetslös så länge. Närmare bestämt i 8 år förutom att jag har pluggat lite och haft några kortare praktiker, men jag har inte haft någon riktig anställning sedan jag slutade på musikförlaget som receptionist 2001. Där jobbade jag i två år. Före det så var jag arbetslös i 5 år förutom några korta praktiker även då. Så jag har varit arbetslös mer ellerm inder nästan under hela mitt vuxna liv. Känns ganska tragiskt och jag börjar tvivla ganska stark på att jag överhuvudtaget kommer få något jobb som passar mig. Men har jag väntat så här länge så kan jag nog vänta lite till.
Jag har nu fått min nya diagnos som är ADD och det är alltså samma som ADHD fast utan h:et. Sedan har jag fått diagnosen autismliknande tillstånd också, så jag har alltså inte diagnosen Asperger Syndrom som jag tidigare fått. Har ju hela tiden tyckt att jag inte varit helt rätt diagnostiserad så detta känns jättebra och med diagnosen autismliknande tillstånd som man sätter då man varken har autism eller AS så har jag fortfarande rättigheter till att söka LSS hjälp, vilket jag behöver ha för att AF har planer på att ta hjälp av det sociala företagen så att de kan hjälpa mig med en daglig sysselsättning eller någon sorts arbetsträning så jag på det sättet kan slussas ut i arbetslivet. Men om detta har jag skrivit massor om i tidigare inlägg.
Mamma hon lever fortfarande och mår mycket bättre. Hon har gått upp i vikt genom att hon sondmatar sig + att hon äter som vanligt ochså. Hon måste göra det för hon gör av med så mycket kalorier varje dag bara genom att andas. Ökad vikt ger henne i alla fall mer motståndskraft mot nya förkylningar, men får hon en lika kraftig infektion igen som innan jul så är det lika med döden för henne så hon måste vara så försiktig. Mamma har ju bara 16% lungkapacitet kvar att andas med. Men än så länge hänger hon med och hon har fått en rullator som hon kan hänga på när hon är ute och går och så har hon alltid en sittplats med sig när hon behöver sätta sig och vila. Det är jättebra.
Pappa blir sakta med säkert bättre i ryggen och han behöver ju inte använda sina kryckor längre och det är ju bra, men han äter fortfarande sin starka medicin på full styrka, men snart borde han kunna börja trappa ner på medicinen. De har ju opererat bort tumören i alla fall som han hade och fick bort allt, men discbrocken är inte borta och han bröt ju sönder det som de gjort medan han var kvar på sjukhuset genom att vara lite för oförsiktig. De resulterade i att han fick nytt diskbrock på andra sidan ryggen. Men jag hoppas han blir bättre snart så han kan börja leva normalt igen.
Så livet är inte alltid en barnlek om man säger så. Ibland kan det bli riktigt allvarligt och då är det inte kul.
Nu vet ni hur det ser ut just nu.
Stor kram till alla som läser det här. Hoppas ni får en underbar alla hjärtans dag på lördag.
Marie
Kommentarer
Trackback
