I huvudet på Marisan!

Idag har det varit en lugn dag. Vaknade iofs i halv fyra i morse av att min sambo mådde dåligt. Hon hade ont i magen och mådde illa men det blev bättre efter att hon bänkat sig på toan en stund. Vi somnade om och vaknade strax efter halv tio i morse och då låg vi kvar och drog oss ett tag. Gick sedan upp, åt frukost. Sedan tog vi en promenad och hamnade i bandhagen där vi hyrde med oss fyra DVD filmer som vi får ha i fyra dygn. Blev en kvällstidning och en läsk också. När vi kom hem har vi bara tagit det lugn och nu är det snart dags för middag fast en väldigt tidig middag.

Mamma finns i tankarna hela tiden men idag har det inte varit fullt så jobbigt. Skönt när min sambo är hemma så jag slipper vara så mycket ensam. Även om vi inte går något speciellt varj dag så finns hon alltid där och kan trösta mig om jag är ledsen. Men vi är ju inte upp i varandra hela tiden heller för då går vi varandra på nerverna. I veckan är det som sagt gravsättning och sedan tänkte jag försöka träffa min bror något också. Ska väl kanske åka ut en sväng till Ingarö och hälsa på min pappa också kanske. Får se vad som händer och jag tar veckan som den kommer.

Blir en lugn kväll med lite film, men vi kommer inte se alla fyra filmer i kväll. Jag är glad i alla fall att trots att det känns tungt och gör väldigt ont så får jag i alla fall sova. Ibland har jag lite svårt att somna för hjärnan sätter igång och maler men oftast somnar jag på en gång och sover som en stock. Kanske går åt mycket energi under dagen att ha ont, tänka mycket hela tiden, ibland vara ledsen och arg så det gör att jag somnar lätt på kvällen och sover gott på natten.

Sover faktiskt bättre nu än innan mamma dog för då gick jag och var så orolig hela tiden även om jag inte märkte av det hela tiden så fanns oron i kroppen. jag vet att jag fick nästan en hjärtattack varje gång telefonen ringde för varje gång det ringde så trodde jag det var mammas sambo som ringde för att lämna dödsbudet. Var så rädd för detta samtal och för hur jag skulle reagera när det väl kom. Har också varit rädd för hur jag ska klara av mammas bortgång och hittills har det ju gått ganska bra i alla fall. Sedan gick jag ju och var orolig för att mamma skulle dö och man visste ju inte hur långt tid hon hade kvar så man fick ta en dag i taget. Var ju dessutom så jobbigt att se mamma så sjuk och jag är glad att jag var hos henne dagen innan hon dog även om hon inte märkte av så mycket. Det var också då vi fick veta av mammas läkare att hon inte skulle klara sig och att det fanns inget mer de kunde göra för henne.

Oron fanns där och gnagde i en hela tiden man när jag väl fick samtalet med dödsbudet sedan mitt i natten så började jag först skaka i hela kroppen, sedan när jag lugnat ner mig lite så kom tårarna, inte för att jag grät hysteriskt utan tårana bara rann och jag grät ljudlöst. Samtidigt så rann precis all oro av mig. Blev ju inte så många timmars sömn den natten eftersom jag låg och tänkte och var nog också ganska chockad så dagen efter var jag väldigt trött och tung i huvudet. Jag kände dessutom en otrolig lättnad och de första dagarna sedan var inte så jobbiga och jag hann nästan bli lite förvirrad över att jag inte reagerade mer än jag gjorde. Trodde ju att jag skulle bli helt knäckt och förstörd när mamma dött. Har ju hela tiden sagt att när mamma dör så kommer även en bit av mig dö också. Trodde nästan det var något fel på mig för jag grät inte någotning alls de första dagarna, men det kom senare när verkligheten kom i kapp mig och jag började fatta att mamma faktiskt var borta. Har gråtit flera gånger och jag kommer säkert gråta flera gånger till också. Kanske kommer jag vara arg också jag vet inte.

På tal om ilskan så var jag väldigt arg förut på mamma för att hon inte slutade röka och det var ju för att jag var så rädd för att mamma skulle dö och jag bli lämnad av henne, men efter första infektionen hon åkte på innan jul, då hon låg inne på sjukhuset i en hel månad så har jag inte varit det minsta arg på henne längre utan jag har inte känt någonting mer än oro och varit ledsen. Ett tag gick jag till och med och hoppades lite på att om hon nu har det så jobbigt och verkligen lider att hon skulle få somna in för gott så fort som möjligt så hon inte skulle behöva kvida så länge. Dessutom var det ju som sagt så jobbigt att se henne så dålig. Jag har ju just den minnesbilden av mamma kvar från när hon var som sjukast men jag försöker minnas henne som friskare också, för den sjuka bilden av mamma känns inte ritkgit som min mamma. Likadant var det med min mormor som dog för snart 4 år sedan i samma sjukdom som mamma för att hon inte heller slutade röka. Har bara den sjuka blden kvar av mormor också och det var inte min mormor.

Måste erkänna att det fortfarande är väldigt svårt att fatta att mamma faktiskt ine finns mer. Tanken känns så kontigt och på något viss så stämmer den inte. Min mamma ska inte vara död. Känns ungefär som om jag inte besökt henne på väldigt länge bara typ. Så kommer det väl alltid att kännas antar jag. Mamma blev ju bara 53 år och dog alldeles förtidigt egentligen tycker jag. Min moster och jag förutspådde att mamma inte skulle bli 55 år och det jävligaste är att vi hade rätt och varför vi så väl kände det båda två vet jag inte men vi såg ju hur sjuk hon var och eftersom hon inte slutade röka förrän precis innan jul och då hade hon rökt i ca 45 år så var det inte så svårt att räkna ut.

Livet går ju vidare och jag tror jag kommer klara det här, jag kommer klara mig utan mamma det är jag säker för jag vet de som har haft det värre än mig, en person hon förlorade båda sina föräldrar under väldigt kort tid och en annan som jag känner hon förlorade tre anhöriga under ett halvårs tid och hur hon klarade av detta är för mig obegripligt men hon har gått vidare och verkar ändå må ganska bra idag även om det bara är drygt ett par år sedan det hände. Själv kommer jag alltid älska mamma, hon kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer sakna henne för evigt.

Kram till dig mamma och till alla som läser.

Marie