Fredag och äntligen helg
Nu får jag äntligen vara med min Jennie i två dagar eftersom det äntligen är helg. Känns så skönt. Blir så ensam när hon jobbar. Det går oftast bra men ibland är det jobbigt. I helgen är det tre roliga mässor. Typiskt att allt ska vara samtidigt. Dels så är det Kropp och Själ mässan i Solna hallen, sedan är det Chokladfestivalen på Nordiska museet och så Antik & Kuriosa mässan på Kista mässan. Jag och Jennie ska gå på Kropp & Själ mässan har vi bestämt. Men jag skule vilja gå på de andra också men man kan inte gå på allt. Det kostar liksom pengar om man säger så.
Idag har jag mest suttit vid datorn faktiskt. Jobbat på en text som jag tänker skicka ut i media om min förlorade inkomst. Nu undrar jag:
Vågar jag skicka in detta till debattprogram som Uppdrag Granskning, Debatt tv, Plus, Agenda och Kalla fakta tro? Ska även försöka få ut det på debattsidorna i kvällstidningarna hade jag tänkt. Vad tycker ni?
"Ungefär en månad efter att min älskade mamma gått bort i lungsjukdomen KOL så fick jag besked från Försäkringskassan att jag inte kommer få något mer aktivitetsstöd. Det kom som ett stenhårt slag rakt i ansiktet. Jag var blev plötsligt ställd helt utan inkomst.
Jag är en kvinna på 36 år som är långtidsarbetslös. Jag har vissa funktionshinder som bland annat AD(H)D och en viss rörelse nedsättning. Har varit arbetslös mer eller mindre i 8 år, med undantag av några perioder av studier. Har ingen givande utbildning mer än att jag har en möbelsnickarutbildning i bakgrunden, ett yrke som jag inte kan jobba med. Klarar inte av att bygga möbler efter en ritning då jag varken kan matematisk huvudräkning eller kan läsa mått.
Har inte gått gymnasiet, äger inget körkort och kan inte göra mig förstådd på engelska. Jag har haft några kortare praktikplatser i mina dagar på olika ställen men det är inget som gett mig någon större arbetslivserfarenhet. Jag får inga jobb om jag söker själv, kan inte heller jobba med vad som helst just på grund av svårigheterna som mina funktionshinder tillför mig.
Jag är med i Jobb & Utvecklingsgarantin på arbetsförmedlingen och har hela tiden haft aktivitetsstöd. Nu har jag förbrukat mina 450 dagar som man är berättigad till aktivitetsstöd. Därför har Försäkringskassan tagit i från mig mina ynka 3600 kr i som jag fick i månaden.
Jag står helt utan inkomst och tvingas leva på min sambo.
Nu har jag trätt in i något som heter tredje fasen i Jobb och utvecklingsgarantin och det innebär att man måste vara ute hos en arbetsgivare och göra en sorts samhällstjänst. Jag ska alltså göra sådana arbetsuppgifter som ingen annan tar sig för eller som vanligtvis aldrig utförs. Man får absolut inte kosta något eller konturera med dem som får lön. Arbetsgivaren får 225 kr per dag för att ha mig på arbetsplatsen.
Nu har jag en SIUS = (Särskild introduktion och uppföljningsstöd till funktionshindrade i arbetslivet) på Arbetsförmedlingen som söker en anordnarplats till mig. Det på Arbetsförmedlingen tycker att jag ska vara ute på en arbetsplats på dagarna och jobba utan ekonomisk ersättning för de tror att jag lättare kan komma vidare om jag redan är ute någonstans och för att det ska ge mig arbetslivserfarenhet..
Jag har nu fått erbjudande om att få vara på ett Katthem i Haninge där jag ska tillbringa dagarna med att sitta och klappa skygga och rädda katter. Jag älskar katter och sällskapar dem gärna för att de ska må mycket bättre och jag är så tacksam över de katthem som finns som hjälper övergivna katter. Men vad har de tänkt att detta ska leda till egentligen? Kan ju inte sitta och klappa katter resten av livet. Dessutom hur tror de att man ska kunna utföra ett bra jobb när man hela tiden går med känslan: Varför ska jag anstränga mig i det här, varför ska jag gå dit idag igen, eller varför ska jag göra detta för när jag ändå inte får någonting för det?
Detta projekt med Fas 3 kommer dessutom leda till att arbetsgivarna slutar att anställa folk då de kan få gratis arbetskraft och dessutom få betalt för det.
Som det är nu så känner jag mig totalt handfallen, jag känner mig så förnedrad och underskattad av samhället. Jag måste be min sambo om pengar när jag behöver. Känner mig rent ut sagt omyndighetsförklarad.
Jag kan heller inte gå till Socialen och söka ekonomiskt bistånd som är sista utvägen för att få ekonomiskt hjälp. Jag och min sambo räknas som sammanboende och där med överstiger vi normen för de försörjningsstöd vi är berättigad till. Det enda sättet för mig att få ekonomiskt hjälp av socialen är att jag och min sambo flyttar isär. Så långt tänker jag inte gå.
Man kan inte hålla på och behandla folk hur som helst bara för att man är funktionshindrad. Jag tycker detta är skamligt av samhället och jag förstår inte varför det inte finns mer människovärde än så här. Regeringen ska inte få komma undan med detta. Jag ska kämpa, jag ska komma ut överallt med min historia. Jag vill berätta vad som händer. Jag vet att jag är långt ifrån helt ensam om det här och jag vill få med mig fler. Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi göra något.
Jag känner mig som ingenting. Vart har de mänskliga rättigheterna tagit vägen egentligen?"
”Marie Munther”
Vad gäller min självbiografi som kanske gått fölorad så vet jag ingenting om det ännu, för brorsan har varit krasslig och hemma från jobbet i två dagar, så jag får inget veta förrän tidigast på måndag då han kan fråga data killarna på jobbet om det hittat något och lyckats klura ut vad som har hänt. Nu vet ni det och jag lovar att meddea när jag vet hur det gått.
Nu ska jag Cykla till Jennies jobb och vi ska gå ut på en vegetarisk restaurang i närheten och äta middag.
Vi hörs i morgon.
Kram Marie
Idag har jag mest suttit vid datorn faktiskt. Jobbat på en text som jag tänker skicka ut i media om min förlorade inkomst. Nu undrar jag:
Vågar jag skicka in detta till debattprogram som Uppdrag Granskning, Debatt tv, Plus, Agenda och Kalla fakta tro? Ska även försöka få ut det på debattsidorna i kvällstidningarna hade jag tänkt. Vad tycker ni?
"Ungefär en månad efter att min älskade mamma gått bort i lungsjukdomen KOL så fick jag besked från Försäkringskassan att jag inte kommer få något mer aktivitetsstöd. Det kom som ett stenhårt slag rakt i ansiktet. Jag var blev plötsligt ställd helt utan inkomst.
Jag är en kvinna på 36 år som är långtidsarbetslös. Jag har vissa funktionshinder som bland annat AD(H)D och en viss rörelse nedsättning. Har varit arbetslös mer eller mindre i 8 år, med undantag av några perioder av studier. Har ingen givande utbildning mer än att jag har en möbelsnickarutbildning i bakgrunden, ett yrke som jag inte kan jobba med. Klarar inte av att bygga möbler efter en ritning då jag varken kan matematisk huvudräkning eller kan läsa mått.
Har inte gått gymnasiet, äger inget körkort och kan inte göra mig förstådd på engelska. Jag har haft några kortare praktikplatser i mina dagar på olika ställen men det är inget som gett mig någon större arbetslivserfarenhet. Jag får inga jobb om jag söker själv, kan inte heller jobba med vad som helst just på grund av svårigheterna som mina funktionshinder tillför mig.
Jag är med i Jobb & Utvecklingsgarantin på arbetsförmedlingen och har hela tiden haft aktivitetsstöd. Nu har jag förbrukat mina 450 dagar som man är berättigad till aktivitetsstöd. Därför har Försäkringskassan tagit i från mig mina ynka 3600 kr i som jag fick i månaden.
Jag står helt utan inkomst och tvingas leva på min sambo.
Nu har jag trätt in i något som heter tredje fasen i Jobb och utvecklingsgarantin och det innebär att man måste vara ute hos en arbetsgivare och göra en sorts samhällstjänst. Jag ska alltså göra sådana arbetsuppgifter som ingen annan tar sig för eller som vanligtvis aldrig utförs. Man får absolut inte kosta något eller konturera med dem som får lön. Arbetsgivaren får 225 kr per dag för att ha mig på arbetsplatsen.
Nu har jag en SIUS = (Särskild introduktion och uppföljningsstöd till funktionshindrade i arbetslivet) på Arbetsförmedlingen som söker en anordnarplats till mig. Det på Arbetsförmedlingen tycker att jag ska vara ute på en arbetsplats på dagarna och jobba utan ekonomisk ersättning för de tror att jag lättare kan komma vidare om jag redan är ute någonstans och för att det ska ge mig arbetslivserfarenhet..
Jag har nu fått erbjudande om att få vara på ett Katthem i Haninge där jag ska tillbringa dagarna med att sitta och klappa skygga och rädda katter. Jag älskar katter och sällskapar dem gärna för att de ska må mycket bättre och jag är så tacksam över de katthem som finns som hjälper övergivna katter. Men vad har de tänkt att detta ska leda till egentligen? Kan ju inte sitta och klappa katter resten av livet. Dessutom hur tror de att man ska kunna utföra ett bra jobb när man hela tiden går med känslan: Varför ska jag anstränga mig i det här, varför ska jag gå dit idag igen, eller varför ska jag göra detta för när jag ändå inte får någonting för det?
Detta projekt med Fas 3 kommer dessutom leda till att arbetsgivarna slutar att anställa folk då de kan få gratis arbetskraft och dessutom få betalt för det.
Som det är nu så känner jag mig totalt handfallen, jag känner mig så förnedrad och underskattad av samhället. Jag måste be min sambo om pengar när jag behöver. Känner mig rent ut sagt omyndighetsförklarad.
Jag kan heller inte gå till Socialen och söka ekonomiskt bistånd som är sista utvägen för att få ekonomiskt hjälp. Jag och min sambo räknas som sammanboende och där med överstiger vi normen för de försörjningsstöd vi är berättigad till. Det enda sättet för mig att få ekonomiskt hjälp av socialen är att jag och min sambo flyttar isär. Så långt tänker jag inte gå.
Man kan inte hålla på och behandla folk hur som helst bara för att man är funktionshindrad. Jag tycker detta är skamligt av samhället och jag förstår inte varför det inte finns mer människovärde än så här. Regeringen ska inte få komma undan med detta. Jag ska kämpa, jag ska komma ut överallt med min historia. Jag vill berätta vad som händer. Jag vet att jag är långt ifrån helt ensam om det här och jag vill få med mig fler. Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi göra något.
Jag känner mig som ingenting. Vart har de mänskliga rättigheterna tagit vägen egentligen?"
”Marie Munther”
Vad gäller min självbiografi som kanske gått fölorad så vet jag ingenting om det ännu, för brorsan har varit krasslig och hemma från jobbet i två dagar, så jag får inget veta förrän tidigast på måndag då han kan fråga data killarna på jobbet om det hittat något och lyckats klura ut vad som har hänt. Nu vet ni det och jag lovar att meddea när jag vet hur det gått.
Nu ska jag Cykla till Jennies jobb och vi ska gå ut på en vegetarisk restaurang i närheten och äta middag.
Vi hörs i morgon.
Kram Marie
Kommentarer
Trackback
