Onsdag

Jag har inte fått veta ännu hur det går med min bok. Killarna behöver någon sorts adapter för att kunna komma åt innehållet på hårddisken och den har de hemma. Så jag får vänta tills i morgon i stället. Jag beättar när jag vet mer.

Idag har jag skrivit ett mail till min handläggare och min SIUS på AF om hur det känns att behöva vara på en arbetplats helt gratis, det verkar som om jag kommer få vara på ett katthem och sitta och klappa katter hela dagarna. Har skrivit om hur det känns att inte få någon inkomst. Så här blev det.

Alltså jag har tänkt lite på det här med annordnar plats. Det kommer inte bli så bra. Visst jag älskar katter och sitter gärna och sällskapar dem på dagarna men vad sjutton har ni tänkt att detta ska leda till? Dessutom så kommer jag varje dag att känna. varför ska jag gå dit? Varför ska jag göra det här när jag ändå inte får någonting för det? Då menar jag att det inte kommer spela någon roll vad jag än gör eller var jag än är så kommer det inte kännas meningsfullt. Dessutom att just sitta och klappa katter kommer ju inte ge speciellt mycket arbetslivserfarenhet heller liksom. Jag vill inte jag jobba gratis.
 
Det jag behöver är en provanställning med högt lönebidrag någonstans på halvtid. Det kan få mig att känna att jag är något och bli betydelsefullt för mig. Då får jag lön och jag får känna att jag gör mig förtjänt av pengarna, jag kommer att få bli delaktig i våran ekonomi igen och får då även pressen på mig att göra så bra som möjligt ifrån mig. Dessutom kommer det ge mig hoppet och tron tillbaka att det trots allt kan ordna sig för mig.
 
Som det är nu så känner jag mig så handfallen, jag känner mig förnedrad och underskattad. Jag måste be min sambo om pengar när jag behöver. Känner mig rent av omyndighetsförklarad. Jag tycker detta är skamligt av samhället att det inte finns mer människovärde än så här. Vart har de mänskliga rättigheterna tagit vägen egentligen om det nu finns några längre? Jag känner mig verkligen som ingenting.
 
Ta ur mig ur Jobb & Utvecklingsgarantin och försök hitta en provanställning till mig med 90% lönebidrag i stället. Ingenting kan ju bli värre än det redan är liksom. Som det är nu så händer det ju ingenting och även om ni hittar en anordnarplats så leder det ju ingenstans i alla fall. Jag förstår inte riktigt eran tanke med detta om jag ska vara ärlig. Jag tror det är så att egentligen har ni inte en aning om vad ni ska göra med mig eller alla andra som hamnat i samma sits.
 
Visst jag följer med och besöker katthemmet nästa vecka när det nu blir och tittar på det. Men om jag ska vara där är en senare fråga tycker jag. Dessutom känner inte jag någon större förhoppning om någonting längre. Det är inte ens kul att gå på arbetsplatsbesök längre. Men gör det ändå för att jag måste och vill ha ett passande och betydelsefullt. Jag vill känna att jag har ett värde som människa. Är det verkligen för mycket begärt?

Vad tycker ni? Så här känns det i alla fall. För övvrigt har jag inte gjort något vettigt. Ska ta hand om ren tvätt och funderar på att dra fram dammsugaren.

Vi hörs i morgon.

Kram Marie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0