I huvudet på Marisan!

Jag var ju på publikrep av musikalen Cats igår kväll. Det var kul och alla var jätteduktiga. Vi ska ju se den en gång till efter att den haft premiär också. Jennie vann biljetter i en tävling.

Idag valde Jennie att stanna hemma för hon har känt sig krasslig en längre tid och nu är hon snuvig och lite kraxig. De bryter liksom aldrig riktigt ut något utan hon går och känner sig halv dassig hela tiden. Man känner sig liksom för sjuk för att känna sig helt frisk men man är ändå för frisk för att känna sig riktigt sjuk. Jag har varit en kort sväng till Globen ett ärende åt Jennie. Det har varit som en juvlig sommardag idag. Visserligen har det blåst men det har varit varmt ändå.

Efter middagen åkte jag i väg på min dans, det var roligt men det hade varit ännu roligare om jag sluppit bli så ledsen innan jag åkte. Bråkade nämligen med mammas sambo i telefonen. Han hade råkat läsa ett mail jag skrivit till en arbetskamrat till mamma och honom. Jag hade skrivit att jag och min bror ska till graven på fredag för det är mammas födelsedag och så skrev jag att mammas sambo ska väl också dit om han kommer ihåg det. Det var kanske lite klumpigt utryckt och han blev tydligen jättesårad över detta och ringde och skällde ut mig. Till att börja med var ju som sagt inte mailet till honom, utan privat till deras kollega och sedan hade jag aldrig sagt sådär direkt till honom så jag tycker det var fel av honom att ringa och skälla ut mig. Han ska inte läsa mail som inte är till honom även om det kommer till en gemensam mailadress som både han och deras kollega kollar av. 

Det är heller inte första gången han ringer och skäller ut mig efter att mamma blev riktigt sjuk och dog. Har hänt två gånger förut. Ibland känns det som om han tror att han hade ensamrätt om mamma när hon var sjuk och låg på sjukhus. Jag fick inte lägga mig i någonting när det gällde min egen mamma för då fick jag honom på mig direkt. Det kändes kan jag säga. Men jag lydde snällt fast jag inte har någon anledning till att göra det. Han bestämmer inte över mig. 

Nu känns det som om han tycker att han är den enda som sörjer mamma och att det bara är synd om honom. Känns som om han inte kan föstå att jag har faktiskt fölorat min mamma, jag har förlorat min största trygghet jag hade i livet. Jag har minst lika ont som han och jag är minst lika ledsen och jag har det minst lika jobbigt. Känns som om han har något emot mig och det har det gjort ett tag nu. Vill inte ha så mycket med honom att göra känner jag och det behöver jag ju inte heller. 

Jag blev väldigt arg när han skällde på mig i telefonen så jag la på luren i örat på honom. Fick inte en syl i vädret. Så blev jag tvungen att åka till dansen fast jag blev väldigt ledsen. Hade gråten i halsen hela vägen men det gick över när jag väl kom dit. Var lite svårt att hitta till nya lokalen bara. Långt att gå. På vägen hem började jag tänka och blev ledsen igen.

Gud vad jag saknar mamma, hon vart den enda som kunde rå på sin sambo och tala honom till rätta. Få honom att inse ett och annat och framför allt kunde hon lugna honom när han blir arg. Hon tog alltid mig i försvar om vi hamnade i någon konflikt. Mamma förstod mig också så bra. Det gör så ont att hon är borta. jag vill ha mamma tillbaka. Hur ska jag klara av att leva resten av mitt liv utan min mamma?

Känns lite jobbigt att åka till graven på fredag för tänk om vi råkar vara där samtidigt. Jag vill inte träffa honom känner jag. Dessutom är det väldigt fel plats att bråka på. Men jag måste dit eftersom det är mammas födelsedag.

Nu ska Jennie få tillbaka datorn och jag ska väl gå och lägga mig.

Kram Marie