I huvudet på Marisan!

Nu ska jag berätta något och jag ska vara helt ärlig och uppriktig. Har nämligen hunnit tänka en hel del på sistone och kommit på lite saker. Jag har ju precis har förlorat min älskade mamma och det är just det som är hela problemet.

 

Det är så här att jag är fortfarande väldigt mammig trots att jag är vuxen. Det beror bland annat på att haft en väldigt tuff barndom. mamma fanns aldrig tillgänglig för mig då jag var tonåring eftersom hon söp som värst då. Jag fick en sträng uppfostran av min far. Jag fick aldrig den bekräftelsen jag skulle behövt få av min pappa när jag var liten. Jag saknar en faders gränslösa kärlek. Jag har också mina funktionshinder och de ger mig många svårigheter i min vardag. Detta gör mig så beroende av min mamma och har så gjort hela mitt vuxna liv. Jag har nu förlorat min allra största trygghet i mitt liv.

 

Jag har förlorat min mammas gränslösa kärlek, min mammas värme, min mammas trygghet, min mammas bekräftelse och min mammas tro på mig. Min mamma var den enda som kunde förstå mig, kunde försvara mig i konflikter, kunde lyssna på mig, kunde hjälpa mig med motgångar i mitt liv, kunde trösta mig, kunde lugna mig när jag blev orolig eller upprörd, ge mig hopp om att saker och ting kommer ordna sig. Mamma var den enda som kunde få mig att inte tappa tron på mig själv. Hon var den enda som alltid talade om för mig hur duktig jag var när jag gjorde bra saker, tog mig igenom en massa svårigheter och när jag lyckats tackla alla motgångar som jag stött på under mitt liv. Mamma var mitt allt.

 

När jag var tonåring så gjorde jag en del dumheter och en gång sa min mamma till mig. - "Marie, det finns ingenting du kan göra som kan förändra min kärlek till mig". Dessa ord kommer jag aldrig glömma och det var det finaste jag någonsin fått höra från min mamma.

 

Den sista tiden nu efter mammas död så har jag haft det jätte tufft. Dels har sorgen och saknaden efter mamma tärt enormt på mig, sedan har det varit jättejobbigt det här med min förlorade inkomst. Nu har jag ju inte längre någon mamma som kan pusha på mig längre och som kan tala om för mig hur duktig jag är och det känns så fruktansvärt hårt. Det gör så ont och det är verkligen inte lätt att stå helt på egna ben och försöka fixa allting själv nu. Jag kan inte beskriva den otroliga smärta jag känner, den stora längtan och saknaden jag hela tiden bär på efter mamma. Jag har ett jättestort hål i hjärtat. Det är så svårt och det känns så himla tungt.

 

Jag saknar verkligen en moders kärlek och bekräftelse varenda minut Jag kommer aldrig kunna få det jag vill ha av någon. Jag kan aldrig någonsin få tillbaka det jag har förlorat och det gör så himla ont. Det värker i mig så jag håller på att gå sönder ibland.

 

Jag vet inte vad som är värst egentligen. Att inte ha fått en moders gränslösa kärlek alls i sitt liv eller att plötsligt förlora det man redan haft nästan hela livet? Jag vill bara ha min mamma tillbaka. Jag vet inte hur jag ska orka leva vidare utan min mamma. Det har varit en sådan otroligt svår omställning och mammas död har verkligen kastat omkull hela min tillvaro. Jag har så himla svårt att anpassa mig till livet utan min mamma.

 

Inte heller blir det bättre av att man inte har jobb och bara går hemma hela dagarna. Att inte längre ha en egen inkomst sänker dessutom min självkänsla så otroligt mycket. Känner mig så underskattad. Känns faktiskt rent av förnedrade. Man känner sig nästan lite omyndighetsförklarad. Jag ställer mig ofta frågorna, vart har människovärdet tagit vägen? Finns det inga mänskliga rättigheter alls längre? Jag förstår verkligen inte hur man som funktionshindrad kan bli så utsatt av samhället. Hur kan man ställa folk utan en inkomst och framför allt människor med funktionshinder? För mig är detta så obegripligt. Jag förstår verkligen inte detta.

 

Nu är det ju inte så att jag och Jennie står i någon större ekonomisk kris, utan vill klarar oss ganska bra på hennes lön. Det handlar inte om det utan att jag måste får känna att jag gör rätt för mig. Jag måste få känna att jag kan tjäna egna pengar , vara helt självförsörjande. Det handlar om att jag behöver få känna mig värdig som människa, få känna att jag klarar av saker, få känna mig betydelsefull, få känna mig behövd och få känna mig delaktig. Som det är nu känner jag mig som absolut ingenting.

 

Jag har heller ingen att prata med om det här som verkligen förstår hur jag har det just nu. Ingen som förstår sig på mig och hur jag fungerar, ingen som förstår hur det är att ha funktionshinder och inte klarar av ett vanligt jobb. Jag har ingen som förstår hur det är att förlora en moders gränslösa kärlek. Spelar ingen roll när i livet man förlorar den, det gör lika förbannat ont ändå. 
 

Känns som ingen förstår hur ensam och övergiven jag känner mig just nu. Känns som om ingen ser mig, som om ingen hör mig eller kan känna hur jag lider.

Jag har min Jennie och jag är så tacksam för det. Utan henne hade jag gått under för länge sedan. Hon är ett sådant otroligt stöd för mig. Men det räcker inte med bara henne. Inte i längden. Vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska kunna lära mig att fortsätta leva med denna ständiga smärta inom mig. Jag vet inte hur man gör det. Vet inte hur jag ska orka?

Här kommer en dikt som beskriver hur det känns för mig just nu.

Det är så tungt!

Det är så tungt…
Det är så himla tungt.

Det är så tungt att leva.
Det är så tungt att vara jag.
Det är så tungt en vanlig dag.
Det är så tungt hela veckan
Det är så tungt just idag.

Det är så tungt…
Det är så himla tungt.

Det är så tungt att vakna…
Det är så tungt att kliva upp…
Det är så tungt att äta…
Det är så tungt att vara hemma…
Det är så tungt att åka bort…
Det är så tungt att göra ingenting…
Det är så tungt att klä av sig…
Det är så tungt att lägga sig…
Det är så tungt att somna…

Det är så tungt…
Det är så himla tungt.

Det är så tungt att se…
Det är så tungt att höra…
Det är så tungt att känna…
Det är så tungt att veta…
Det är så tungt att leva…
Det är så tungt att vara jag…

 Det är så tungt

Livet är så himla tungt.